Vad är egentligen populism? Hur definierar man populistiska partier? Finns inte inslag av populism i alla partier? Det är frågor som jag ofta fått när jag kritiserat och granskat populismen. Så hur särskiljer sig populistpartier från de ansvarstagande partierna? Hur känner man igen dem?
Frågan är viktig, ja, rent av central, särskilt i tider med högt tonläge i politiken, också mellan de ansvarstagande partierna.
Det kan finnas inslag av populism som metod i ansvarstagande partiers agerande, men det gör dem inte till populistpartier. För det krävs att populismen är definierande för ett partis ideologi eller tänkesätt.
Det finns flera definitioner av populism i statskunskapen, men dessa inslag är i mina ögon gemensamma för populistiska partier:
Populistiska partier säger sig vara mot ”etablissemanget” och populistpartierna utger sig för att vara folkets eller ”folkviljans” sanna uttolkare.
Populistpartier tar spjärn mot den liberala demokratins principer och den pluralism av åsikter, normer och livsstilar i samhället som den bygger på.
Den politiska konflikten är för högerpopulistpartier inte i första hand materiellt betingad, som höger-vänsterskalans politiska konflikt är, utan istället är den kulturellt- och värderingsbetingad.
Populistpartier är reform-aversiva då de talar mot förändring av samhället, appellerar till rädsla inför förändring och deras lösning ligger i att motverka förändring, snarare än att arbeta fram reformer för att hantera den.
Populistpartier är ansvars-aversiva eftersom deras strategi bygger på att kritisera ”etablissemanget” för problem, inte att medverka till lösningar som gör det möjligt att ställa dem till ansvar.
Populistpartier söker förenklade förklaringar eller syndabockar, som problem sedan relateras till.
Ofta har man en kritisk inställning till politikens formalia, praxis, eller regelverk, då den är sprungen från det politiska ”etablissemanget”.
Ofta finns hos populistpartier påståenden om att de är felbehandlade av det politiska ”etablissemanget” eller massmedia, vilket de vill koppla till förakt för vad folket ”egentligen” tycker.
Den auktoritära nationalismen, eller möjligen auktoritära populismen, är traditionalistisk och möter en längtan efter hierarki, ordning och föreskrivande besked.
Den auktoritära nationalismen är konserverande gällande sociala strukturer och värderingar i samhället och kritisk mot liberala demokratiers mångfald. Den söker inte utrymme för olikhet, utan efterfrågar likhet och normering.
Nationen, ofta idealiserat beskriven, anses vara den naturliga grunden för samhälls- och politisk gemenskap. Baserat på nation och ursprung delar den auktoritära nationalismen upp befolkningen i grupper. Hot mot nationen stammar utifrån.
Så särskiljer sig populistpartier och den auktoritära nationalismen från de ansvarstagande partierna.
Politik och perspektiv 