Varmt vatten men kallt klimat

Standard

Jag stod med Medelhavets varma vatten till midjan när tankarna började vandra. Botten var sandig och mjuk. De små vågorna rasslade försiktigt mot stranden. Brevid mig lekte barn i strandkanten.

Bakom oss låg hotellet, med bland annat ett par hundra semestrande svenskar. “De bästa veckorna på året”, var det något reseföretag som sa. Och rätt så. Det största problem vi badsemestrande hade var om all-inclusivekortet skulle klara vattnet, där det låg i badbyxornas insydda ficka.

Men på grannön, på en annan strand, vid ett annat hotell hade just kropparna efter ett par små flyktingbarn sköljts upp. Det var till dem tankarna vandrade. Samma hav, samma sol, samma varma vatten – men för dessa barn var det de sista de upplevde i livet.

Jag respekterar “öppna era hjärtan” liberalismen. Skall val förloras så ska de förloras för något betydelsefullt. Om “öppna era hjärtan” spelade roll för valutgången, då får det ha varit så. Rätt var det i mina ögon iallafall.

Men att jag tycker så innebär inte att jag är tillfreds med hur politiken nu hanterar flyktingsfrågorna. Just därför att jag respekterar “öppna era hjärtan” är jag kritisk mot politikens svårigheter på området.

För att en långsiktigt generös flyktingpolitik skall uppfattas legitim och därmed vara uthållig behöver ett antal saker tillgodoses.

Först, samtidigt som många säger “hjälp dem bäst där de kommer ifrån” har Sverige halverat budgeten för internationella militära insatser. Afghanistan är ett av de länder flest flyktingar kommer ifrån idag. Kan någon tro att det beror på för mycket internationellt engagemang i landet?

Många som var för ISAF sa, vi kan inte låta Afghanistan falla sönder i krig och förtryck, eller låtas utgöra bas för terror, för då kommer konsekvenserna av problemen förr eller senare till Europa. Nu faller Afghanistan ner i konflikt och konsekvenserna når Europa.

Men inte bara Afghanistan riskerar att falla sönder. På samma sätt ser det ut runt EUs södra gränser, och omvärldens engagemang har knappast varit för litet eller för uthålligt. Tvärtom. När länder i EUs närområde faller sönder i konflikt och krig kommer konsekvenserna att nå EU, bl.a. i form av flyktingströmmar.

Sverige har bidragit till FRONTEX och Kustbevakningen har räddat ett stort antal liv på Medelhavet. Utmärkt. Tullare och poliser och pengar – vad som nu behövs – skulle kunna bidra till till att upprätthålla kontroll över EUs yttre gränser, eftersom flera EU-länder går på knäna i detta.

Konsekvenserna av det kan i sin tur annars bli att den yttre gemensamma gränsen släpps och ersätts av inom-europeiska nationella gränskontroller, eller att bristande resurser för att uthålligt upprätthålla den yttre gränskontrollen bokstavligt eller bildlikt leder till murar runt EU.

Vid gränsen måste möjlighet finnas bl.a. att se vilka som är EU-medborgare, respektive tredjelandsmedborgare med visum, respektive vilka som inte behöver visum, respektive vilka som söker asyl.

Människor vare sig ska kunna eller ska behöva smugglas in, de skall kunna söka asyl och bemötas rättssäkert. Annars har vi inte ett fungerande asylsystem, utan ett köpa-sig-förbi-gränsen system, där de som har resurser kan ta sig in och de som saknar resurser inte.

Jag kan förstå temporära uppehållstillstånd i krissituationer, då länder faller sönder och många människor akut behöver kortsiktigt skydd. Jag har dock inte lika lätt att se det som ett önskvärt normalläge i asylpolitiken. Den som redan bär med sig stor osäkerhet gällande sitt gamla hemland, blir inte givet tryggare i att rota sig i sitt nya hemland om hon inte känner framtiden.

Framförallt bygger asyl på prövning av skyddsbehov, som ska styra vem som får stanna och inte.

Men i grunden handlar frågan om huruvida asyl är till för kortsiktigt skydd, eller också för att människor ska kunna bygga ett nytt liv i nytt land? Ytterst är det en fråga för de människor som söker asyl, men hur lagen utformas sänder signaler om vad Sverige önskar.

De som får avslag och saknar annan laglig grund för att vistas här behöver återvända. Att det rapporteras finnas tusentals människor i landet som antingen inte sökt uppehållstillstånd alls eller fått sin ansökan avslagen, men inte lämnat landet är oroväckande. Både för dem och Sverige. Vi riskerar få parallellsamhällen och undergrävd asylrätt.

Tappas tydlighet och konsekvens i asylpolitiken riskeras möjligheterna att upprätthålla en generös flyktingpolitik. Dit får det inte gå. Förloras perspektivet att göra skillnad för fred och stabilitet i EUs omvärld kommer det inte heller gå att hjälpa människor där dom kommer ifrån.

Svensk politik på okänd mark efter DÖ

Standard

Många i Alliansen verkar andas ut efter att först KD och sedan övriga Allianspartier frånträtt Decemberöverenskommelsen. Det förefaller som om kritiken mot DÖ varit av en styrka och en varaktighet som gjort att flera partier välkomnat eller i vart fall kunnat acceptera vägen ut.

Men efter den initiala lättnad som många verkar känna över att DÖ är borta, så lär det visa sig att utmaningarna på inget sätt är över.

Allianspartierna har lagt fyra separata budgetmotioner och hänvisade i inledande resonemang till detta för att avvisa krav på misstroendevotum mot regeringen och minska trycket på extraval. Partierna skulle rösta på sina egna budgetförslag.

Med andra ord; Decemberöverenskommelsen gäller inte längre, men Decemberöverenskommelsens anda och delar av dess innehåll skulle på sätt och vis ändå efterlevas.

Men. Riksdagen har ännu ej behandlat budgetens ramar, än mindre budgeten för respektive politikområde. Det innebär att det finns möjlighet för Alliansen att i Finansutskottet lägga gemensamma reservationer av större eller mindre omfattning, med högre eller lägre grad av konkretion. Hur SD sedan i Kammaren skulle förhålla sig till detta vet ingen.

Vill Alliansen agera skarpt mot budgeten? Sannolikt inte och inte i dess helhet, men frågan är snarare om man klarar att undvika att agera mot budgeten i några av dess delar.

När bortfallet av DÖ nu löser partipolitikens bojor kommer det plötsligt uppfattas av många – personer, organisationer, företag, journalister och inte minst enskilda politiker – som att de delar av regeringens politik som hårt kritiserats visst kan fällas. Bara Alliansen så agerar.

Därmed kommer trycket snart åter igen att byggas upp för att Alliansen ska förhandla sig samman i Finansutskottet i reservationer, som därmed blir att betrakta som skarpa, för att avvisa delar av regeringens budget.

Då kommer sanningens minut. Allianspartierna säger sig inte vara beredda att fälla budgeten eller att nu fälla regeringen. Men det kan inte uteslutas att dynamiken ändå utvecklas i den riktningen, i vart fall gällande delar av budgeten. Tecken på en sådan rörelse kan möjligen redan skönjas.

Beskedet från moderaterna har varit att man inte ska bryta ut delar av budgeten, men samtidigt har man inte uteslutit “ändringar” i budgeten i utskotten under riksdagsbehandlingen. Om det betyder ändringar med eller mot regeringens vilja återstår att se. Folkpartiet har markerat mot att bryta ut dekar av budgeten, budgeten skall ses som en helhet. Intresset för extraval är begränsat.

Man bör också minnas att DÖ var anledningen att Stefan Löfven inte utlyste extraval till mars 2015, trots att han hade aviserat detta när regeringens budgetproposition föll i riksdagen. Han har sedan i fjol regerat på Alliansens budget, men kunde göra vissa justeringar i Vårbudgeten. Regeringen har dock ännu inte fått igenom någon budgetproposition i riksdagen. Den grund som angavs för att undvika extraval, Decemberöverenskommelsen, finns dock inte längre.

Flera av de breda uppgörelser som DÖ pekade ut har dock redan initierats eller levererats, men kommer kräva gemensam omvårdnad de kommande åren. Det är heller inte omöjligt, kanske snarare troligt, att flera partier ser det nödvändigt med en bred migrations- och intergrationspolitisk uppgörelse.

De kommande månaderna lär präglas av att nya insikter om konsekvenserna av Decemberöverenskommelsens bortfall görs och tränger igenom. Partierna är i hög grad ute på ökänd mark. Det är svårt att se att någon har kunnat överblicka alla konsekvenser ännu – men å andra sidan skulle samma sak ha kunnat hävdas också om Decemberöverenskommelsen överlevt höstens partistämmor.

Än så länge verkar många vara tagna på sängen av den snabba händelseutvecklingen.

Socialdemokraterna lär framöver komma att tala om vikten av att i politiken hålla ord och ingångna uppgörelser, i ett för Sverige utsatt läge. Ungefär det samma som Alliansen säkert hade tänkt säga till socialdemokraterna i samband med höstens budgetdiskussioner, med andra ord. Minns varningarna om att regeringen inte fick tillåtas tänja på Decemberöverenskommelsens gränser i budgeten.

En fråga för den kamp om historieskrivningen som till slut lär stunda lär bli varför fyra partier lämnade DÖ, när det bara var ett vars stämma avfärdat den. Alliansen lär peka på att det var Alliansen som helhet som ingick DÖ. Socialdemokraterna lär peka på att DÖ fortfarande hade kunnat fungera som tänkt utan KD. Därför bör noteras att folkpartiet redan innan KDs beslut signalerade vad ett nej skulle medföra.

De stora sakpolitiska utmaningarna för landet är uppenbara, liksom de betydande förändringar som väljaropinionen genomgått. Kanske är det så enkelt som att dessa båda förhållanden hänger samman? Lös de stora sakfrågorna så påverkas opinionen i önskvärd riktning.