Socialdemokraterna krävde miljardnedskärningar av försvarsanslagen

Standard

Socialdemokraternas försvarsanslag var under mina år som försvarsminister totalt 5 miljarder kronor lägre än Alliansregeringens försvarsanslag.

Åsa Lindestam, vice ordförande i Försvarsutskottet, verkar i DI och flera andra tidningar inte bara ha glömt detta, utan också att hon och hennes parti så sent som 2010 tillsammans med vänsterpartiet hade som vallöfte att försvarsbudgeten skulle skäras ner med 2 miljarder kronor.

Hennes påstående om att Alliansregeringen hade ”åtta år” av ”nedskärningar av Försvarsmaktens resurser” är felaktigt.

Sveriges försvarsanslag hölls under Alliansregeringens tid realt oförändrade från 2008 och framåt. Socialdemokraterna krävde däremot betydande nedskärningar även efter 2008, men utan att precisera hur de skulle gå att genomföra, eller vad det skulle innebära för försvarsförmågan.

I själva verket var socialdemokraternas krav på miljardnedskärningar av försvaret ett hinder för breda uppgörelser i försvarspolitiken. Socialdemokraterna hade helt enkelt inte råd med några försvarsreformer, eftersom de krävde dessa nedskärningar.

Under min tid som försvarsminister möttes jag årligen av yrkanden från rödgröna partier om kraftiga nedskärningar av försvaret. I den mån oppositionen alls presenterade någon försvarspolitisk linje.

För så här såg det ut:

*Inför 2009 motionerade socialdemokraterna om att försvarsbudgeten skulle sänkas med ca en miljard kronor, jämfört med Alliansregeringens förslag.

*Inför 2010 krävde socialdemokraterna tillsammans med vänstern och miljöpartiet att försvarsanslagen skulle sänkas med 2 miljarder kronor, jämfört med Alliansens budget för försvaret.

*Inför 2011 krävde socialdemokraterna gemensamt med vänstern och miljöpartiet att försvarsanslagen skulle sänkas med 2 miljarder kronor, jämfört med Alliansens förslag.

*Det socialdemokratiska partiet hade under ett par år, 2006 och 2010, inte någon försvarspolitisk motion i riksdagen.

*Inför valet 2010 hade socialdemokraterna dock en bred uppgörelse med vänstern och miljöpartiet om utrikes- och säkerhetspolitiken. Där krävdes bland annat att USA skulle lämna alla sina baser i omvärlden.

*Socialdemokraterna påstod att försvaret med Alliansens försvarspolitik skulle få för hög beredskap och talade om soldater som skulle gå och sparka grus på kaserngården.

*Socialdemokraterna sa nej till viktiga materielinvesteringar som SAC-samarbetet om det strategiska transportplanet C17 och anskaffningen av Blackhawk-helikoptrar.

Jag kunde i höstas läsa att Alliansen också 2015 ville se högre försvarsanslag än Lindestam. När regeringen offentligt föreslog en utökning av försvarsanslagen med ca 6 miljarder kronor brutto, innebärande 4.2 miljarder kronor netto, lyckades tre av Allianspartierna förhandla upp summan till 10 miljarder.

Socialdemokraterna föreslog i opposition alltså inte högre försvarsanslag än Alliansregeringen. Tvärtom. Vid upprepade tillfällen motionerade socialdemokraterna om kraftigt sänkta anslag, jämfört med Alliansregeringen.

Det är förvisso bra att socialdemokraterna till slut tänkte om, men historien finns där i riksdagstrycket.

Se förbi dagens opinionssiffror – bakom finns det viktiga

Standard

Dagens opinionsmätning från Metro väcker naturligen mycket stor uppmärksamhet. Där får SD 25 procent, socialdemokraterna 23 procent och moderaterna 21 procents stöd. Det diskuteras nu hur tillförlitliga siffrorna är. Det är dom sannolikt inte och andra undersökningar ger något annat resultat – men det är i mina ögon heller inte det viktiga att ta fasta på.

Det intressanta är istället de strukturella förändringar i och av svensk politik som dessa – och andra – siffror kan tänkas förebåda.

Det skulle kunna bli så att vi går mot en situation med tre större partier, som tillsammans drar 70-75 procent av väljarkåren. Och där resterande partier konkurrerar om 25 procent av rösterna. Det skulle öka risken för att något parti kommer falla under riksdagsspärren.

Det skulle också omdefiniera vad vi menar med ett stort parti. Åter igen, skulle man kanske kunna säga. Socialdemokraterna har reducerats över tid, från ett parti med närmare hälften av väljarna bakom sig, till ett parti med kring 30 procent av väljarna bakom sig. Moderaterna gjorde en resa från 15 till 30 procent av väljarnas stöd, men har därefter dalat. Ett stort svenskt parti har under en tidsperiod ansetts ha runt 30 procents stöd.

Går vi mot en situation med tre större partier förändras detta. Ett stort parti blir då ett parti kring 25 procent, eller kanske redan kring dryga 20 procent. Sådana partier måste i än högre grad bygga sina regeringsalternativ i koalitioner. Men varken det rödgröna samarbetet eller Alliansen räcker om detta förverkligas för att nå majoritet i riksdagen.

Störst betydelse skulle detta kanske ha för socialdemokraternas självbild av att vara ett stort parti.

I Österrike har tre partier, socialdemokraterna, konservativa och högerpopulister i olika tappning sedan ganska länge delat på makten. Stundom har högerpopulismen hållits utanför regeringen, vilket betytt stor koalition mellan socialdemokrater och konservativa. Stundom har högerpopulisterna tagits in i regeringen. Ingen strategi har dock varit alldeles lyckad mot populismen.

Behöver det verkligen bli så illa? Nej. Det beror på hur de etablerade partierna nu agerar.

Men det är uppenbart att de stora partier som uppfattas och uppfattar sig själva som statsbärande och ansvarstagande straffas av väljarna, i alla fall i denna opinionsundersökning.

Det kan vara klokt för partierna att i detta läge se mindre till procentsatser i momentana opinionsmätningar och mer försöka inrikta sig på att söka reella samhällsproblem och försöka arbeta fram seriösa förslag på lösningar.

I politiskt ledarskap ligger att beskriva Sverige och de utmaningar Sverige står inför på ett trovärdigt sätt, översätta det i konkreta förslag som behöver genomföras för att stärka landet och inte minst berätta för människor i vilken riktning partierna vill ta Sverige. Det behövs en berättelse om Sverige. Populismen har en berättelse – och jag gillar den inte.

I synnerhet moderaterna och socialdemokraterna måste utveckla starka och relevanta berättelser om Sverige. Det finns med tre år till nästa ordinarie riksdagsval tid för både berättelser och konkreta reformförslag.

Värnplikt – men frivillig?

Standard

Säg allmän värnplikt – och många tänker på hur den såg ut och tillämpades under Kalla Kriget. Hela årskullar av unga män kallades in för en kanske årslång militär utbildning. Reputbildningar genomfördes. Så tror nog många att det såg ut också åren innan värnplikten lades vilande 2010. Men så var det inte alls.

De senare åren kallades 5-8.000 unga män in för värnpliktsutbildning. Det motsvarar grovt räknat en sjundedel av en årskull unga män och en fjortondel av en hel årskull unga svenskar. Reputbildningar förekom knappast.

Det var en kraftig nedgång under ”den strategiska time-outen”, en tid då den nationella försvarsplaneringen inte ansågs viktig. Den nationella försvarsplaneringen återupptogs efter 2009 års inriktningsbeslut.

Värnplikten som system hade de senare åren betydande problem, också principiella problem. Många unga män som ville till försvaret nekades möjlighet att genomgå militär utbildning. Andra unga som verkligen inte ville var tvungna att genomgå militär utbildning. Några få andra unga män, som under inga omständigheter kunde tänka sig att genomgå militär utbildning, kunde dömas till fängelse. Kvinnor omfattades inte alls av värnpliktslagen, vilket var både principiellt och praktiskt fel.

2010 gjordes pliktlagen könsneutral. Det fick inte dåvarande oppositionens stöd. Den lades också vilande till förmån för rekrytering på frivillig grund. Värnpliktslagen finns alltså medvetet kvar, den är inte avskaffad, för att kunna tillämpas om omvärldssituationen eller rekryteringsbehoven så skulle kräva.

Försvarets rekryteringsbehov bedömdes inför reformen vara ca 4.000 unga per år. För att rekrytera de volymerna krävdes inte tillämpad värnplikt. Intresset för att söka sig till grundutbildning har visat sig vara stort. Över 30.000 unga har under enskilda år sökt sig till försvaret av alldeles egna beslut.

En utmaning har varit att få unga att stanna som anställda soldater lika länge som försvarets planeringesförutsättningar antog. Dock, skall man minnas, var en av invändningarna mot det nya systemet risken att få livstidssoldater. Flera partier var då kritiska mot ”yrkessoldater” och ”yrkesförsvar”. Därför gjordes anställningstiderna begränsade. Nu är systemet med anställda soldater brett politiskt accepterat, också av många av dem som tidigare var emot.

De utredningsförslag som regeringen diskuterade häromdagen är inte tillämpad allmän värnplikt, på det sätt som var fallet under kalla kriget. Det är, enligt uttalanden i media, inte fråga om att hela årskullar av vare sig män eller kvinnor skall kallas in för årslång utbildning. Det är inte ens, att döma av vad som där sägs, fråga om att plikt för militär utbildning skall riktas mot enskilda människor. Men när någon använder ordet värnplikt, så preciseras sällan vilket precist innehåll förslaget egentligen har. Alla kan fylla det med eget innehåll.

Det som föreslås förefaller istället vara tillämpad mönstringsplikt, frivillig uttagning till utbildning, krigsplacering av utbildade frivilliga, samt anställda soldater.

Peter Hultqvist var tydlig om att det inte är fråga om en återgång till det gamla systemet. ”Jag ser inte framför mig att det kan bli något som motsvarar det vi hade tidigare.” (DN) Det är därmed inte fråga om att alla unga kvinnor och män i en årskull skall kallas in. Det aviseras heller inte att någon ung mot sin vilja skall pliktas till militär utbildning. ”Sedan (efter mönstring) kan man föra ett resonemang om de skulle vara intresserade att genomföra utbildningen under åtta till tio månader för att sedan bli krigsplacerad.” (Aftonbladet) Utbildningsbehoven motiverar helt enkelt inte att alla unga kallas in med hjälp av plikt.

Det är heller inte fråga om att systemet med anställda soldater och sjömän skall avskaffas, till förmån för ett försvar byggt på plikttjänstgörande soldater. Däremot, den utbildade soldat som är krigsplacerad är ålagd tjänstgöring.

Man kan dock notera att det inte sällan är samma partier som talar om värnplikt, som velat utöka andelen deltidsanställda soldater (GSST) i försvaret, i själva verket mer än Försvarsmakten har önskat. Det (GSST) är den kategori soldater som inledningsvis varit svårare att rekrytera, det är också en helt ny kategori för vilken erfarenhetsvärden saknas. När antalet GSST utökas ökar därför utmaningarna i personalförsörjningen. Det är, som jag förstår det, bl.a. detta som skall lösas med det som beskrivs som värnplikt.

Redan klart är repetitionsövningar av tidigare värnpliktsutbildade, som ännu finns kvar i försvaret innan de efterhand ersätts med soldater som utbildats i det nya systemet, vilket är rimligt. Liksom att tidigare anställda soldater fortsatt finns till nytta för försvaret.

Många vill gärna se att volymen soldater ökar – men inte att det kostar. Viljan att öka antalet deltidssoldater (GSST) kan kanske ses som ett led i det. Att tillämpa värnplikt i någon form kan kanske avses vara ett annat. Nu kommer dock även detta att kosta, vilket jag återkommer till nedan.

Dock är det så att försvarsbesluten 2000 och 2004 innebar att Kalla Krigets och dåvarande värnpliktssystems organisation till stor del avvecklades. 60 förband och verksamhetsställen avvecklades. Att återskapa det för en tillämpad allmän värnplikt av den gamla typen skulle sannolikt kosta hela årsbudgetar för försvaret.

Så här ser jag på saken.

Försvarsmaktens rekrytering skall vara ändamålsenlig, dvs svara mot de uppgifter försvarsmakten har. Sker omvärldsförändringar av betydelse bör Försvarsmakten ges förutsättningar att anpassa många variabler, varav en är volymen i grundutbildning och antal anställda soldater.

*ÖB bör få ha rådighet över sin personal och avgöra fördelningen av hel- och deltidssoldater (GSSK och GSST) efter Försvarsmaktens behov.

*Förbandsanslaget bör utökas, så att ÖB kan anställa de kategorier soldater och i det antal han behöver. Min gissning är, som jag skrivit om på bloggen flera gånger, att ett par miljarder borde tillföras.

*Utbildningssystemet bör tillförsäkras sådan finansiering och långsiktighet att det över tid kan gå enligt full kapacitet och att de soldater som utbildas och är lämpliga också skall kunna anställas av Försvarsmakten.

Dessa åtgärder kostar och är ej fullt genomförda. Tvärtom har tidigare riktats besparingar just mot personal och också begränsats ÖB:s handlingsfrihet gällande personalkategorier.

När volym diskuteras bör pengar för soldaternas utrustning tas med. Soldater skall både ges kvalitativ utbildning, övning, villkor och personlig utrustning. Och detta alldeles oavsett hur de rekryteras – på frivillig grund eller med värnplikt. Kvalitet kostar, alldeles oavsett rekryteringssystem.

Det är först efter den militära grundutbildningen som skillnaderna mellan de båda kategorierna blir påtagliga. Då finns skillnader i kostnad mellan anställda soldater och värnpliktiga. Men där finns också skillnaderna i användbarhet för alla försvarets uppgifter, tillgänglighet och kvalitet i förbanden. Därför är det bra att Peter Hultqvist betonar att systemet med anställda soldater skall vara kvar.

Hultqvist föreslår, som jag förstår det, alltså inte att allmän värnplikt skall tillämpas i den mening uttrycket vanligen innebär, utan förändringar som en komplettering av nuvarande system.

Men, låt mig ändå nämna att det finns principiella svårigheter med en kombination av tillämpad allmän plikt och begränsat rekryteringsbehov för försvaret, vilka återstår att lösa: Ska det tillämpas plikt för både män och kvinnor – men ändå vara frivilligt att genomgå militär utbildning? Ska fängelse hota för den som verkligen inte vill? Ska allmän värnplikt tillämpas för 100.000 per år – men rekryteringsbehovet försvaret har är på 5-8.000 per år? Ska plikt tillämpas för mönstring – men inte för militär utbildning? Ska plikt tillämpas mot vissa kategorier unga som försvaret har brist på – men inte mot andra grupper? Ska plikten tillämpas lika för män och kvinnor vid uttagningen? Hur påverkas kopplingen mellan att unga av eget beslut söker sig till militär utbildning och viljan att därefter fortsätta som anställd i försvaret?

En del i debatten förefaller vilja se tillämpad allmän värnplikt för hela årskullar unga, som en social eller integrationspolitisk åtgärd. Det skulle riskera att dränera försvaret på resurser. Försvarets rekrytering och fokusering av verksamheten bör styras av vad som ger nödvändig försvarsförmåga. Många utgår samtidigt från hur värnpliktssystemet fungerade för decennier sedan, men det är länge sedan det var så och infrastrukturen för det finns inte kvar. Nya uppgifter kräver nya resurser.

Min syn är att försvarets rekrytering skall vara ändamålsenlig och anpassas efter försvarets uppgifter, behov och säkerhetspolitisk situation. Ändras uppgifter och volym måste rekryteringen anpassas för detta och finansieras. Det finns en rad ytterligare åtgärder som kan göras redan nu, men ytterst vilar landets säkerhet på försvaret och därmed att försvaret har rätt personal i rätt antal. Utredningen får utvisa hur ett kompletterande system skulle se ut. Jag tror att frågan kommer betraktas ganska pragmatiskt från de flesta håll, särskilt som systemet med anställda soldater kvarstår. Om tolkningen att det i första handlar om mönstringsplikt och frivillighet vid uttagning är rätt återstår att se.

Under detta ligger samtidigt en än större fråga, hur Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten ska se ut i framtiden. Östersjöregionen är försvarspolitiskt uppdelad. En rationell samordning av nationella försvar skulle höja den samlade försvarsförmågan, påverka det svenska försvarets inriktning och därmed också kraven på personalförsörjningen.