Aspekter av personalförsörjningen 

Standard

Försvarsmaktens personalförsörjningssystem måste alltid vara anpassad till försvarets inriktning och uppgift. De senaste åren har skett flera förändringar som ändrar förutsättningarna för personalförsörjningen och som hänsyn måste tas till.

En stor sak är att ambitionerna för insatser internationellt har reducerats så avsevärt. Budgeten för internationella insatser har halverats på några år, vilket potentiellt har stor inverkan på personalförsörjningen.

Anledningen är att möjligheten att göra skillnad genom deltagande i insatser internationellt varit en attraktionsfaktor i rekryteringen till Försvarsmakten. En aspekt av detta är att löne- och ersättningsstrukturen för soldater av Försvarsmakten anpassades till ett insatt försvar. En relativt låg grundlön för soldater skulle kompenseras med de särskilda ersättningar som utgår i samband med bl.a. insatser internationellt, varför snittlönen skulle bli betydligt bättre än grundlönen. När insatserna sedan kom att reduceras behöver löne- och ersättningssystemet naturligen anpassas för att kompensera soldaterna för detta. Om så inte sker/har skett blir soldatlönerna lägre än avsett och beräknat, med effekter både på rekrytering och avhopp.

Förbanden förutsattes 2008/09 ligga i snurror, som förenklat såg ut så här: Utbildning-övning-beredskap-insats-återhämtning. Det gjorde att det väsentligen avsågs vara förutsägbart och planerbart för personalen när och var insatser skulle göras. 

Det i sin tur gjorde att det fanns ett tydligt mål både för enskilda soldater och förband att sikta på: “Våren 13 roterar vi till ISAF”. Verksamheten blev i den meningen skarp, och övningar på riktigt. Syftet med övningarna var tydligt.
Detta var motivationshöjande och gjorde det svårare att hoppa av, för vem ville lämna sina kollegor som var på väg ut i insats? 
När förbandet roterade hem för återhämtning skulle snart nästa period i insats sättas upp som mål. Vad som ska ersätta insatssnurran som mål och motivation för förband och soldater, när nu insatserna internationellt har halverats, är en nyckelfråga för personalförsörjningen.
Med detta inte sagt att det inte i dagens annorlunda och mycket sämre säkerhetspolitiska situation borde och torde finnas stark motivation för soldater att bygga personalförsörjningen på. Utmaningen är snarast att anpassa personalförsörjningssystemet och dess incitamentstruktur efter detta. Det går inte att bara låta de gamla incitamenten bortfalla utan att ersätta dem med nya. 
En annan intressant aspekt är hur tiden och debatten förändrar synen på Försvarsmakten. För åtta år sedan var “yrkesförsvar” politiskt tabu. Vad detta betydde var väl inte glasklart, men rädslan för ett “yrkesförsvar” kom att yttra sig bland annat i att andelen GSST av flera partier och av politiska skäl sågs som viktig att hålla hög.
ÖB har sedan dess sagt att han vill ha en högre andel och ett högre antal GSSK, samt en lägre andel och ett lägre antal GSST, för att lösa uppgiften han var tilldelad av politiken. 
Men inte bara optiken gjorde att flera partier ville ha fler GSST. Det gav för den som ville också en billig väg att öka volymen – antalet soldater – i försvaret. “Yrkessoldater” ansågs vara dyra och ge en organisation med för hög beredskap. Idag behöver beredskapen dock snarast höjas. 
När andel och antal GSST flyttades upp ökade samtidigt komplexiteten i personalförsörjningsreformen. Detta eftersom GSST var den nyaste kategorin soldater, där Försvarsmakten och civilsamhället saknade erfarenhetsvärden. Detta också eftersom Försvarsmakten vid flera tillfällen av operativa skäl önskat en annan fördelning mellan GSSK och GSST. ÖB önskade för bara något år sedan 900 fler GSSK, ska man minnas. 
Det är också gällande GSST som reformen föga förvånande vistat sig ta längst tid att genomföra. Försvarsintresset bland unga har visat sig stort, rekryteringen till GMU kan såklart alltid utvecklas, men har väsentligen gått bra. Intresset för att bli GSSK har varit stort.
Men resonemanget ovan ringar in de delar av personalförrörjningen som varit mest utmanande och som behöver utvecklas. Löneläget för soldater. Motivation att bli kvar längre tid i försvaret för GSSK, samt rekryteringen av GSST.  
En viktig faktor är vad soldater gör när de “lämnar”. Om “lämnar” betyder att soldater byter kategori – från GSSK till GSST eller Hemvärn eller officersutbildning – så är allt väl. Då får Försvarsmakten nytta av det som investerats i soldaten, fast på annan befattning. I själva verket var detta en tanke från början, att systemets soldatkategorier skulle avkasta till varandra. Men om “lämnar” betyder att soldater helt gör bokslut med Försvarsmakten, så är det betydligt sämre.
Så lönenivå- och struktur behöver sannolikt förändras, då förutsättningarna genom färre insatser internationellt förändrats. Motivationshöjande moment under anställningstiden – starka incitament – är viktiga för att ersätta den effekt insatser internationellt tidigare kunde ha. Insatser för att inte soldater skall lämna Försvarsmakten, utan snarare byta kategori är viktiga. 
Jag tror att utredaren Annika Nordgren Christensen kommer att bidra med svar på de flesta av de ovan nämnda variablerna.

Solidaritet kräver trovärdighet och förutsägbarhet av Sverige

Standard

Idag skriver jag i SVD/Säkerhetsrådet om hur regeringens nya betoning av handlingsfrihet i säkerhetspolitiken står i motsats till den förutsägbarhet och trovärdighet som Sveriges agerande i solidaritet med andra länder måste bygga på.Den enda handlingsfrihet Sverige har, enligt gällande säkerhetspolitiska linje, gäller HUR vi agerar till grannars stöd, inte OM vi skall agera, om de attackeras. Denna handlingsfrihet begränsas dessutom av insikten att det stöd Sverige ger till andra också är det stöd Sverige vid behov kommer att kunna få av andra.
Vi har genom EU-fördragets artikel 42:7 och solidaritetsdeklarationen i artikel 222 utfäst oss att agera till EU-ländernas stöd, vilket genom den av riksdagen 2009 beslutade solidaritetsförklaringen har utsträckts till att gälla samtliga nordiska länder. 

http://www.svd.se/sten-tolgfors-trovardighet-eller-handlingsfrihet/om/sakerhetsradet

Då rädslan blir en politisk kraft

Standard

Oro och rädsla är politiska gift, som verkar destabiliserande i ett samhälle och en stat.

När oro eller rädsla väl har injicerats i ett samhälle blir det en stark politisk kraft. Har oro och framtidsrädsla fått fäste är de svåra att få bort och blir lätt den grund utifrån vilken samhällsutvecklingen tolkas.

Oro och rädsla kan få människor att rösta på partier, som de egentligen borde oroas över skulle få inflytande och att acceptera politiska ledare och förslag som egentligen inses leda fel. Populistiska partier får stöd när de ger förenklade förklaringar och anvisar lika förenklade som icke-fungerande lösningar på komplicerade problem.

Sådan är orons och rädslans natur, den är obehaglig att uppleva vilket leder till en vilja att söka snabba och enkla lösningar på de förhållanden som orsakar den.

Väljarnas känsla inför svensk politik är att den kännetecknas av kaos, rörighet och man känner oro. ”Det är en dyster helhetsbild där oro är den mest drivande kraften kring situationen i landet,” skriver Novus om undersökningen. Det speglar nog dessvärre en risk för hur oro och rädsla kan börja etableras som politisk faktorer. Det visar också varför detta behöver diskuteras. Två tredjedelar av de tillfrågade anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Också detta enligt Novus, som intervjuat över 1.000 personer under början av 2016. Förtroendet för regeringen är mycket lågt, vilket sammanfaller med att två tredjedelar av de tillfrågade har uppfattningen att regeringen agerat för sent gällande flyktingkrisen.[1]

Den som googlar på – rädda Sverige – får 489.000 träffar. Att googla på ”rädda Sverige” ger 68.000 träffar.

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin talade i Ekots lördagsintervju om att regeringen ”är beredd att faktiskt se till att Sverige finns kvar”.[2] Det är, för att uttrycka det milt, ett ödesmättat sätt att uttrycka sig och knappast ägnat att ge trygghet.

Flyktingfrågan omformar villkoren i och för svensk politik. Centrala politiska aktörer tror att flyktingkrisens effekter kommer att prägla politiken i tio år framöver.

Svensk ekonomi utvecklas förhållandevis väl gällande ekonomisk tillväxt och arbetslöshet. Däremot förmår inte politiken, präglad av parlamentarisk instabilitet och akut hantering av flyktingkrisen, att utveckla eller driva ekonomiska strukturreformer, avsedda att stärka landets ekonomiska växtkraft på sikt.

Den oro som börjat prägla synen förefaller sammanfalla med insikten att politiken som institution är försvagad. Oro kan bottna i insikten om hur snabbt politiken som institution kan destabiliseras av populister och extrema partier.

Demokratin och politiken som institution har på många håll visat sig vara mer sårbar än vad vi tidigare sett. I land efter land framträder populistiska partier, som nu Alternativ för Tyskland (AFD) i de tyska lokalvalen[3] och regeringar, som i Ungern och Polen. I land efter land – som tidigare i Belgien och nu i Spanien och Sverige – uppstår svårigheter att bilda och upprätthålla stabila regeringar. I flera länder framstår populistiska politiker – som Marine le Pen i Frankrike och Donald Trump i USA – kunna utmana om landets högsta ämbeten.

Misstro mot etablerade politiker och partier, missnöje med arbetslöshet och utanförskap, kritik gällande invandring, samt ifrågasättande av om det politiska systemet kommer att kunna lösa länders problem verkar driva populismens framväxt.

Men ironiskt nog skapar just denna politiska populism det demokratiska och politiska systemets svaghet och den hindrar att samhällsproblem löses. Beroende på valutfall kan det räcka med att ett mindre missnöjesparti väljs in i parlamentet för att hindra bildande av en stabil regering; än tydligare gäller detta för stora missnöjespartier med vågmästarställning.

I Sverige har det politiska systemets legitimitet under efterkrigstiden byggt på leverans av ökande välfärd och välstånd. Politiken och staten har varit och setts som stabil.

Nu verkar människor oroas över att centrala delar av staten – som Polisen, övrigt rättsväsende, Migrationsverket men också skolan – inte fungerar som de borde eller löser sina uppgifter. Det berättas i media om hur polisen inte gärna går in i vissa områden utan uppbackning; ambulans och brandkår behöver poliseskort i vissa situationer. Om skolan berättas det att barn misslyckas med att lära sig läsa och skriva. Viktiga värderingar som jämställdhet upplevs hotade, när badhus tvingas avdela särskilda poler för kvinnor respektive män. Det grova våldet ökar kanske inte enligt statistiken, men känslan av att våldet ökar verkar vara etablerad.

Hur det verkligen ser ut är en annan diskussion, här tar jag fasta på hur bilden av läget förmedlas. När bilden framstår se ut på det viset, hävdas de etablerade partierna vara naiva och sakna kontroll. Ja, redan den som inte delar domedagsbilden av Sverige kan kallas naiv. Redan försök till nyans kan fungera provocerande. Skriv något positivt i sociala medier och tillbringa en kväll i försvar mot arga inlägg om hur dåligt visst allting är. Det verkar upplevas som att staten sviker samhällskontraktet. Bilden av detta skapar grogrund för oro eller rädsla.

Det bör därför noteras att bilden av statliga institutioner som urholkas, inte minst i sociala medier flätas samman med flyktingkrisen. En del av de bilder som ges av Sverige är säkert självupplevda av de som förmedlar dem, andra förstärks av delningsflödena i sociala medier. Många människor upplever bara de nyheter som likasinnade delar med sig av.

De etablerade partierna påstås inte se den vardag och de problem som människor upplever. Slutsatsen blir misstro mot politiken och för en del stöd för Sverigedemokraterna, som oavsett om de antas kunna lösa några av samhällets problem fungerar som en protest mot de etablerade partierna.

Därmed försvagas landets politiska ledning – samtidigt som utmaningarna landet har att hantera är mycket stora. När de etablerade partierna inför en restriktivare flyktingpolitik blir det som både en bekräftelse av att den tidigare linjen var fel – samtidigt som den restriktivare linjen förefaller ha stabiliserat de stora partiernas opinionsläge.

Rädslan för rädslan i samhället omfattar på sitt sätt de etablerade partierna, som inte haft en lätt uppgift att hantera flyktingkrisen i kombination med ett instabilt parlamentariskt läge. Oron omfattar människor, som räds att statens kärnverksamheter inte längre självklart finns till stöd för dem när så behövs och som räds effekterna av flyktingkrisen på samhället i stort. Rädslan omfattar också människor som ser hur snabbt politiken som institution på olika sätt kan urholkas i Sverige och Europa, samtidigt som utmaningarna demokratin har att hantera är mycket stora.

I en sådan tid krävs ledarskap och en sammanhängande berättelse om hur samhällsutmaningarna hänger ihop, samt politiska förslag som konkret adresserar de problem som medborgarna möter i sin vardag. Förståelse ger trygghet. Känslan av att partierna har kontroll, förstår och hanterar situationen skapar trygghet. Bevis på att politiska åtgärder ger effekt tar bort rädsla. Att aldrig acceptera att individer eller grupper görs till syndabockar är nödvändigt.

Polarisering drivs av framtidsrädsla, men skapar den också.

En långsiktig inriktning för Sveriges utveckling, förståelse för komplexiteten i flyktingkrisen med behov av åtgärder både i Sverige och internationellt tillsammans med andra länder, konkreta åtgärder för att åstadkomma förstärkning av statliga kärnverksamheter, samt en politik som försvarar värden som jämställdhet hör till de åtgärder som kan bryta rädslan. Får vi se dem?

Oron måste nämligen brytas innan den får fäste på allvar. Den som är rädd eller orolig resonerar och röstar annorlunda än trygga människor skulle göra. Sverige är också delat i meningen att många i sina egna liv inte alls känner igen sig i bilden av ett Sverige i stora problem, eller känner någon egen oro. För andra, i andra delar av landet eller andra livssituationer, är känslan en realitet, vad det verkar. För att politiken skall kunna göra människor trygga i samhällsutvecklingen måste politiken först själv känna sig trygg, i en ny situation. Annat ser väljarna igenom.

Min egen bild av Sveriges framtid är avgjort mer positiv än kanske den gängse, men det spelar i sammanhanget mindre roll. Mest bekymrad är jag över oron och rädslan som politisk kraft och instabiliteten den kan ge upphov till i samhälle och politik. Det mesta andra kommer vi kunna hantera, om vi tar oss samman.

[1] http://novus.se/wp-content/uploads/2016/02/9d97cfb1f53bf723f119079293cfdb42.pdf

[2] ”Det här är en regering som är beredd att faktiskt se till att Sverige finns kvar, där vi utvecklar den svenska modellen, där vi är öppna mot omvärlden, där människor kan söka asyl i Sverige eller i andra EU-länder, men där vi också värnar och utvecklar den svenska välfärden in i framtiden.” http://www.expressen.se/nyheter/det-ar-inget-vi-lagger-fram-med-latthet/

[3] http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article22400163.ab

 

”Saknas” soldater i försvaret?

Standard

ÖB Sverker Göranson sa i Sälen 2015: “En viktig del i detta är att vi nu framgångsrikt ser ut att klara den krävande men nödvändiga omställningen av personalförsörjningssystemet”.

Men saknas det inte 7.500 soldater i Försvarsmakten? Så sägs ju i media.

Försvarsutskottet lät 2015 följa upp Försvarsreformen från 2009. Utredaren Försvarsutskottet anlitat konstaterade: “Drygt 7 000 befattningar är för närvarande krigsplacerade med värnplikt som grund. Det ska jämföras med Försvarsmaktens planeringsunderlag från 2009 i vilket det pekades på ett behov av 9 000 krigsplacerade värnpliktiga under 2014.” Enligt detta skulle det  därmed vara färre värnpliktiga än planerat kvar i försvaret. Dokumentet visar att ett av de viktigaste målen, att öka kraftigt försvarets tillgänglighet verkligen åstadkoms.

Förklaringen till de olika bilderna är att Försvarsmaktens nya organisationen skulle intas 2014, men ombemanningen förutsattes pågå också under de följande åren fram till 2019.

En så stor förändring som byte av personalförsörjningssystem och ombemanning från värnpliktiga till anställda soldater och sjömän tar tid och har från början planerats och förutsatts att ta tid. Det stod också i Inriktningspropositionen 2009: ”Insatsorganisationen bör vara intagen 2014, men samtliga förband bedöms inte vara fullt operativa 2014, främst beroende på bristande personaluppfyllnad.”

Försvarsmakten har också varit tydlig om detta. I Försvarsmaktens underlag för regeringens försvarspolitiska proposition 2009 stod: ”Med det nya personalförsörjningssystemet bedöms insatsorganisationen år 2019 vara fullt ut bemannad med samtliga personalkategorier, vilket innebär cirka 28 000 militär personal tillgängliga vid stående- och kontraktsförband, ytterligare cirka 22 000 militär personal i Hemvärnet inklusive de nationella skyddsstyrkorna samt cirka 5 000 civila tjänstemän.”

Ombemanningen skulle alltså enligt Försvarsmakten i det så kallade 30 januariunderlaget 2009 vara klar 2019. Planen har förskjutits ett par gånger sedan dess.

Men att ombemanningen från början varit planerad att ta till 2019 redovisas så gott som aldrig när personalförsörjningen diskuteras. När så inte sker ges istället bilden av att allt skulle varit färdigt idag, men att det inte klarats av.

Så åter till frågan, saknas 7.500 soldater i försvaret? Saknas kan man nog bara säga att de soldater som underskrider Försvarsmaktens planering gör. Resten är i enlighet med planerad takt för utfasning av värnpliktiga och samtidig infasning av nya anställda soldater.

Det problematiska med påståenden om att ”xx soldater saknas i försvaret” är när läsaren inte informeras om att försvarets planering hela tiden varit att skifta soldatkategorier under en tioårsperiod. Det var sannolikt därför ÖB Sverker Göranson avvisade att det ”saknades” soldater, eftersom förbanden enligt honom var uppfyllda av en blandning av anställda soldater och tidigare pliktutbildad personal.  Ombemanningen var alltså aldrig planerad att vara fullgjord 2015. Denna typ av artiklar om ”saknade” soldater började dessutom dyka upp redan ett halvår in i reformen.

Hur går det då?

Den bild jag får är att försvarsintresset bland unga är stort och att antalet sökande till den frivilliga grundläggande militära utbildningen förblir stort. Enskilda år har över 30.000 unga på frivillig grund sökt den grundläggande militära utbildningen, vilket visar ett betydande försvarsintresse. Så långt den frivilliga rekryteringen till grundläggande militär utbildning, som i många delar gått bra.

Den andra delen av reformen handlar om anställda soldater, vilket försvaret kan ha oavsett om rekryteringen till grundutbildningen sker på frivillig grund eller med plikt.

”Försvarsmakten konstaterar att rekryteringen av gruppbefäl, soldater och sjömän totalt sett är framgångsrik. Avseende kontinuerligt tjänstgörande GSS har rekryteringen gått över förväntan och detta har medfört att måltalen för tidvis tjänstgörande GSS har påverkats.” Det står i Försvarsmaktens Årsredovisning för 2014, vilket är den senast publicerade årsredovisningen. Där står också: “Till exempel kan konstateras att ca 85 procent av dem som slutförde GMU 2011 och 2012 har ha ett engagemang i Försvarsmakten i någon form.”

Bilden är att anställning av heltidssoldater, GSSK, går bra. Där är reformen i det närmaste fullgjord. Försvarsmakten: “Den totala summan GSS/K uppgår till 5 570 vilket är 170 mer än planen. Försvarsmakten kan konstatera att målet om 5 400 uppnåtts.” Märk väl att ett år har gått sedan dessa siffror publicerades och att slutmålet för reformen är kring 6.000. Gällande dessa soldater är frågan snarare anställningarnas villkor och längd.

Det är de tidvis anställda soldaterna, GSST, som är utmaningen och där målen ännu inte har nåtts av Försvarsmakten. Det är i sig inte underligt att denna kategori är mest utmanande, eftersom det är en helt ny personalkategori, där Försvarsmakten och arbetsmarknaden saknat erfarenhetsvärden. “Den totala summan GSS/T uppgår till 3462 vilket är ett underskridande med 338.” Det är gällande GSST som utmaningen i rekryteringen finns, eftersom de skall bli kring 9.000. Det är väsentligen denna kategori som så länge ersätts av tidigare värnpliktsutbildade, som nu repetitionsövas.

I övrigt har, som jag läser Försvarsmaktens Årsredovisning för 2014, utbildningskapaciteten i försvaret varit en begränsande faktor bakom att antalet platser på GMU dragits ner – snarare än intresset bland unga för GMU. “Försvarsmakten har under året reducerat antalet platser genom beslut grundade på produktions förutsättningar.“ Vidare står: “Produktionskapaciteten medger inte bemanning av organisationen med enbart frivillighet som grund under perioden.”

Det framstår också som om tillgången på materiel begränsar möjligheten att rekrytera och utbilda soldater. Dessa begränsningar i utbildningskapacitet och materiel finns och bör hanteras oavsett rekryteringsgrund, frivillighet eller värnplikt, till militär grundutbildning.

För Hemvärnet är reformens mål sammantaget 22.000 avtal. Årsredovisningen för 2014: “Idag har 17 661 individer tecknat hemvärnsavtal och 3 543 tecknat frivilligavtal.”

Efterhand kommer soldatkategorierna att avkasta till varandra, med andra ord att en heltidssoldat kan gå över till deltid och senare till Hemvärnet.

Takten i reformen kunde och borde ha ökats de senaste åren när den säkerhetspolitiska dynamiken tilltog och kraftigt försämrades.

Samtidigt som det kritiseras att ombemanningen av förbanden går för långsamt – om än förutom för GSST ungefär enligt Försvarsmaktens planer – så kan man konstatera att det inte skapats förutsättningar för Försvarsmakten att öka takten. Det har förekommit åtgärder som riskerat bromsa takten i ombemanningen.

Relevanta faktorer är sådana som detaljstyr ÖB i Försvarsmaktens personalanvändning, styrning av fördelningen mellan GSST och GSSK – ÖB har velat ha avsevärt fler GSSK än han medgetts – den utgiftsbegränsning för personal som RB5 innebar, samt begränsningen av förbandsanslagets utveckling.

Ombemanningens tidtabell påverkas av förbandsanslaget storlek. Vill man öka takten i ombemanningen av förbanden för att omvärldssituationen påkallar detta – då kan man öka förbandsanslaget och låta ÖB själv besluta vilka personalkategorier han behöver anställa. ÖB önskade få 900 fler GSSK.

Flera politiska aktörer som idag talar om värnplikt har velat öka andelen deltidsanställda soldater (GSST) i försvaret, mer än Försvarsmakten har önskat. När antalet GSST utökas ökar samtidigt utmaningarna i personalförsörjningen.

Vill man öka personaluppfyllnaden och försvarsförmågan i någorlunda närtid – så öka anslagen för att utbilda och anställa.

Målet borde vara att grundutbildningen över tid ska kunna köras för full kapacitet, och att Försvarsmakten över tid ska ges möjlighet att anställa samtliga de soldater som efter utbildning befunnits lämpliga och kunna placera dem i den personalkategori Försvarsmakten bedömer bäst behövs.

Infasningen av det nya kan påverkas genom mer pengar, om man vill. Samtidigt behöver kapaciteten för utbildning växa liksom tillgången till materiel.

Det rimliga är att utgå från vad som är ändamålsenligt. Försvarsmaktens personalförsörjning skall vara just ändamålsenlig. Så här skrev Försvarsmakten när det begav sig: ”Bibehållen, men inte tillämpad, plikt ger möjlighet att relativt snabbt påbörja utbildning för att öka insatsorganisationens numerär. Det nya personalsystemet kommer efter ett antal år att ha byggt upp en personalreserv med välutbildade och dugliga soldater och sjömän som, vid behov med stöd av plikt, kan förstärka insatsorganisationen.”

Värnpliktslagen är därför vilande, den är inte avskaffad.

Försvarsberedningen var 2008 enig om att försvaret skulle gå över till anställda soldater och sjömän. Partierna, inklusive socialdemokraterna, skrev: “Ingen pliktpersonal ska finnas kvar i insatsorganisationen.”

Försvarsmaktens rekrytering gjordes könsneutral 2009. Värnpliktslagen gjordes också könsneutral 2009, även om oppositionen då röstade emot förändringen. Därför blir man något konfunderad av nyheten att en bred majoritet vill se värnplikten könsneutral, då förändringen gjordes redan för 7 år sedan.

Sammanfattningsvis. Ombemanningen var aldrig avsedd att vara fullgjord nu, utan först 2019. Varje dag fram till dess att ombemanningen är klar kan man därför hävda att det ”saknas” soldater – eller som ÖB Göranson konstatera att förbanden är fyllda av en blandning av anställda och värnpliktiga under genomförandetiden. Oavsett detta är det i en försämrad säkerhetspolitisk situation bra att dessa repetitionsövas.

Den frivilliga rekryteringen går i många delar bra, även om det är en självklarhet att en så stor och genomgripande reform behöver anpassas efter hand. Utmaningarna ligger främst i kategorien tidvis anställda soldater (GSST). Det är i denna kategori det ”saknas” soldater, som ersätts av tidigare värnpliktsutbildade. Men samtidigt fungerar rekryteringen av anställda soldater (GSSK) bra och försvarsintresset bland unga har visat sig vara stort.

Fotnot. Antal soldater har justerats efterhand, samt i i Inriktningspropositionen 2015, liksom soldatkategorierna.

 

Varmt vatten men kallt klimat

Standard

Jag stod med Medelhavets varma vatten till midjan när tankarna började vandra. Botten var sandig och mjuk. De små vågorna rasslade försiktigt mot stranden. Brevid mig lekte barn i strandkanten.

Bakom oss låg hotellet, med bland annat ett par hundra semestrande svenskar. “De bästa veckorna på året”, var det något reseföretag som sa. Och rätt så. Det största problem vi badsemestrande hade var om all-inclusivekortet skulle klara vattnet, där det låg i badbyxornas insydda ficka.

Men på grannön, på en annan strand, vid ett annat hotell hade just kropparna efter ett par små flyktingbarn sköljts upp. Det var till dem tankarna vandrade. Samma hav, samma sol, samma varma vatten – men för dessa barn var det de sista de upplevde i livet.

Jag respekterar “öppna era hjärtan” liberalismen. Skall val förloras så ska de förloras för något betydelsefullt. Om “öppna era hjärtan” spelade roll för valutgången, då får det ha varit så. Rätt var det i mina ögon iallafall.

Men att jag tycker så innebär inte att jag är tillfreds med hur politiken nu hanterar flyktingsfrågorna. Just därför att jag respekterar “öppna era hjärtan” är jag kritisk mot politikens svårigheter på området.

För att en långsiktigt generös flyktingpolitik skall uppfattas legitim och därmed vara uthållig behöver ett antal saker tillgodoses.

Först, samtidigt som många säger “hjälp dem bäst där de kommer ifrån” har Sverige halverat budgeten för internationella militära insatser. Afghanistan är ett av de länder flest flyktingar kommer ifrån idag. Kan någon tro att det beror på för mycket internationellt engagemang i landet?

Många som var för ISAF sa, vi kan inte låta Afghanistan falla sönder i krig och förtryck, eller låtas utgöra bas för terror, för då kommer konsekvenserna av problemen förr eller senare till Europa. Nu faller Afghanistan ner i konflikt och konsekvenserna når Europa.

Men inte bara Afghanistan riskerar att falla sönder. På samma sätt ser det ut runt EUs södra gränser, och omvärldens engagemang har knappast varit för litet eller för uthålligt. Tvärtom. När länder i EUs närområde faller sönder i konflikt och krig kommer konsekvenserna att nå EU, bl.a. i form av flyktingströmmar.

Sverige har bidragit till FRONTEX och Kustbevakningen har räddat ett stort antal liv på Medelhavet. Utmärkt. Tullare och poliser och pengar – vad som nu behövs – skulle kunna bidra till till att upprätthålla kontroll över EUs yttre gränser, eftersom flera EU-länder går på knäna i detta.

Konsekvenserna av det kan i sin tur annars bli att den yttre gemensamma gränsen släpps och ersätts av inom-europeiska nationella gränskontroller, eller att bristande resurser för att uthålligt upprätthålla den yttre gränskontrollen bokstavligt eller bildlikt leder till murar runt EU.

Vid gränsen måste möjlighet finnas bl.a. att se vilka som är EU-medborgare, respektive tredjelandsmedborgare med visum, respektive vilka som inte behöver visum, respektive vilka som söker asyl.

Människor vare sig ska kunna eller ska behöva smugglas in, de skall kunna söka asyl och bemötas rättssäkert. Annars har vi inte ett fungerande asylsystem, utan ett köpa-sig-förbi-gränsen system, där de som har resurser kan ta sig in och de som saknar resurser inte.

Jag kan förstå temporära uppehållstillstånd i krissituationer, då länder faller sönder och många människor akut behöver kortsiktigt skydd. Jag har dock inte lika lätt att se det som ett önskvärt normalläge i asylpolitiken. Den som redan bär med sig stor osäkerhet gällande sitt gamla hemland, blir inte givet tryggare i att rota sig i sitt nya hemland om hon inte känner framtiden.

Framförallt bygger asyl på prövning av skyddsbehov, som ska styra vem som får stanna och inte.

Men i grunden handlar frågan om huruvida asyl är till för kortsiktigt skydd, eller också för att människor ska kunna bygga ett nytt liv i nytt land? Ytterst är det en fråga för de människor som söker asyl, men hur lagen utformas sänder signaler om vad Sverige önskar.

De som får avslag och saknar annan laglig grund för att vistas här behöver återvända. Att det rapporteras finnas tusentals människor i landet som antingen inte sökt uppehållstillstånd alls eller fått sin ansökan avslagen, men inte lämnat landet är oroväckande. Både för dem och Sverige. Vi riskerar få parallellsamhällen och undergrävd asylrätt.

Tappas tydlighet och konsekvens i asylpolitiken riskeras möjligheterna att upprätthålla en generös flyktingpolitik. Dit får det inte gå. Förloras perspektivet att göra skillnad för fred och stabilitet i EUs omvärld kommer det inte heller gå att hjälpa människor där dom kommer ifrån.

Svensk politik på okänd mark efter DÖ

Standard

Många i Alliansen verkar andas ut efter att först KD och sedan övriga Allianspartier frånträtt Decemberöverenskommelsen. Det förefaller som om kritiken mot DÖ varit av en styrka och en varaktighet som gjort att flera partier välkomnat eller i vart fall kunnat acceptera vägen ut.

Men efter den initiala lättnad som många verkar känna över att DÖ är borta, så lär det visa sig att utmaningarna på inget sätt är över.

Allianspartierna har lagt fyra separata budgetmotioner och hänvisade i inledande resonemang till detta för att avvisa krav på misstroendevotum mot regeringen och minska trycket på extraval. Partierna skulle rösta på sina egna budgetförslag.

Med andra ord; Decemberöverenskommelsen gäller inte längre, men Decemberöverenskommelsens anda och delar av dess innehåll skulle på sätt och vis ändå efterlevas.

Men. Riksdagen har ännu ej behandlat budgetens ramar, än mindre budgeten för respektive politikområde. Det innebär att det finns möjlighet för Alliansen att i Finansutskottet lägga gemensamma reservationer av större eller mindre omfattning, med högre eller lägre grad av konkretion. Hur SD sedan i Kammaren skulle förhålla sig till detta vet ingen.

Vill Alliansen agera skarpt mot budgeten? Sannolikt inte och inte i dess helhet, men frågan är snarare om man klarar att undvika att agera mot budgeten i några av dess delar.

När bortfallet av DÖ nu löser partipolitikens bojor kommer det plötsligt uppfattas av många – personer, organisationer, företag, journalister och inte minst enskilda politiker – som att de delar av regeringens politik som hårt kritiserats visst kan fällas. Bara Alliansen så agerar.

Därmed kommer trycket snart åter igen att byggas upp för att Alliansen ska förhandla sig samman i Finansutskottet i reservationer, som därmed blir att betrakta som skarpa, för att avvisa delar av regeringens budget.

Då kommer sanningens minut. Allianspartierna säger sig inte vara beredda att fälla budgeten eller att nu fälla regeringen. Men det kan inte uteslutas att dynamiken ändå utvecklas i den riktningen, i vart fall gällande delar av budgeten. Tecken på en sådan rörelse kan möjligen redan skönjas.

Beskedet från moderaterna har varit att man inte ska bryta ut delar av budgeten, men samtidigt har man inte uteslutit “ändringar” i budgeten i utskotten under riksdagsbehandlingen. Om det betyder ändringar med eller mot regeringens vilja återstår att se. Folkpartiet har markerat mot att bryta ut dekar av budgeten, budgeten skall ses som en helhet. Intresset för extraval är begränsat.

Man bör också minnas att DÖ var anledningen att Stefan Löfven inte utlyste extraval till mars 2015, trots att han hade aviserat detta när regeringens budgetproposition föll i riksdagen. Han har sedan i fjol regerat på Alliansens budget, men kunde göra vissa justeringar i Vårbudgeten. Regeringen har dock ännu inte fått igenom någon budgetproposition i riksdagen. Den grund som angavs för att undvika extraval, Decemberöverenskommelsen, finns dock inte längre.

Flera av de breda uppgörelser som DÖ pekade ut har dock redan initierats eller levererats, men kommer kräva gemensam omvårdnad de kommande åren. Det är heller inte omöjligt, kanske snarare troligt, att flera partier ser det nödvändigt med en bred migrations- och intergrationspolitisk uppgörelse.

De kommande månaderna lär präglas av att nya insikter om konsekvenserna av Decemberöverenskommelsens bortfall görs och tränger igenom. Partierna är i hög grad ute på ökänd mark. Det är svårt att se att någon har kunnat överblicka alla konsekvenser ännu – men å andra sidan skulle samma sak ha kunnat hävdas också om Decemberöverenskommelsen överlevt höstens partistämmor.

Än så länge verkar många vara tagna på sängen av den snabba händelseutvecklingen.

Socialdemokraterna lär framöver komma att tala om vikten av att i politiken hålla ord och ingångna uppgörelser, i ett för Sverige utsatt läge. Ungefär det samma som Alliansen säkert hade tänkt säga till socialdemokraterna i samband med höstens budgetdiskussioner, med andra ord. Minns varningarna om att regeringen inte fick tillåtas tänja på Decemberöverenskommelsens gränser i budgeten.

En fråga för den kamp om historieskrivningen som till slut lär stunda lär bli varför fyra partier lämnade DÖ, när det bara var ett vars stämma avfärdat den. Alliansen lär peka på att det var Alliansen som helhet som ingick DÖ. Socialdemokraterna lär peka på att DÖ fortfarande hade kunnat fungera som tänkt utan KD. Därför bör noteras att folkpartiet redan innan KDs beslut signalerade vad ett nej skulle medföra.

De stora sakpolitiska utmaningarna för landet är uppenbara, liksom de betydande förändringar som väljaropinionen genomgått. Kanske är det så enkelt som att dessa båda förhållanden hänger samman? Lös de stora sakfrågorna så påverkas opinionen i önskvärd riktning.

Utan sammanhang fallerar migrationsdebatten

Standard

Det behövs sammanhang i debatten om flyktingkrisen i Europas närhet och i Europa. Partiernas utmaning är att beskriva och hantera hela den situation som Sverige och Europa står inför och lämna sammanhängande svar på de frågor som läget ger upphov till. Vad kan och vill Sverige och Europa göra mer?

  1. Europa omges av ett pärlband av konflikter, som utgör humanitära tragedier och skapar flyktingströmmar. Det krävs sannolikt civila och militära krishanteringsinsatser, det krävs humanitär hjälp och stöd för återuppbyggnad av samhällen och strukturer, det är nödvändigt med politiska och diplomatiska insatser för att bidra till lösning av konflikter.

Vilka civila, militära, humanitära och diplomatiska insatser kan göras för att stabilisera EUs närområde?

Går det att upprätta humanitära skyddszoner i konfliktområden, som med FN-mandat som grund ställs under internationellt beskydd och till vilka humanitärt bistånd effektivt kan riktas?

Går det att nå FN-mandat för att upprätta humanitära korridorer genom och ut från konfliktområden?

Går det att åstadkomma FN-mandat för att upprätta skyddade zoner längs gränsen mellan länder för att hindra konfliktspridning, därigenom stabilisera regioner och skydda flyktingar?

  1. Den fria rörligheten inom EU bygger på att den yttre gränsen är kontrollerad, det är en förutsättning för att människor skall kunna röra sig fritt inom EU. EUs yttre gränser behöver därför upprätthållas. För detta bär vissa medlemsländer särskilt ansvar och får och behöver stöd från övriga länder genom t.ex. FRONTEX.

Vilka ytterligare åtgärder behövs, t.ex. inom ramen för FRONTEX, för att upprätthålla kontrollen över EUs yttre gränser?

Om den yttre gränskontrollen inte upprätthålls, kommer fler enskilda länder istället vidta åtgärder för att upprätthålla sina respektive nationella gränser, så att människor kanske inte längre kan röra sig fritt mellan EUs länder?

  1. De fartyg och flygplan som upprätthåller EUs yttre gränser bidrar i hög grad till att rädda liv, när överlastade båtar går under på Medelhavet. Det har inte minst Sverige, genom Kustbevakningen, gjort. Det finns en skyldighet att rädda liv, bl.a. i Havsrättskonventionen, som gäller all sjöfart.

Vilka ytterligare åtgärder kan göras av Sverige och EU för att rädda liv på Medelhavet och för att minska förekomsten av människosmuggling?

  1. Inom EU råder fri rörlighet för EUs medborgare, men förenad med villkor. Människor har rätt att resa till och vistas i annat EU-land i några månader, men för de nationella välfärdssystemen är arbete och egenförsörjning grunden. Den som inte kan försörja sig i annat EU-land får återvända till hemlandet.

Göran Persson varnade en gång i samband med EUs utvidgning för ”social turism”, d.v.s. att människor skulle söka sig hit för att få del av de svenska välfärdssystemen. Nu visar det sig att människor tvärtom ibland söker sig hit utan att alls söka sig till de svenska välfärdssystemen, utan lever vid sidan av.

  1. Människor med skyddsbehov har rätt att söka asyl i EUs medlemsländer. Det är skyddsbehov som ger grund för uppehållstillstånd. Ansökan ska prövas i det första EU-land som den asylsökande kommer till. Asylrättens utformning är nationell men baseras på internationella konventioner. Prövning av människors skyddsbehov är ett nationellt ansvar. Den som får avslag, efter eventuell överklagan, får lämna landet.

Behöver asylrätten och övriga grunder för uppehållstillstånd förändras eller kompletteras, t.ex. med bruk av med humanitära visum, för att möta de humanitära behoven?

Hur skall mottagningssystemens kapacitet i EUs länder räcka till och hur kan bedömningen av asyl fungera både effektivt och rättssäkert i en tid med många asylsökande?

Hur skall fler EU-länder kunna förmås att ta emot fler flyktingar, för att jämnare fördela ansvaret inom EU?

  1. Människor från länder utanför EU kan också komma till Sverige för att arbeta, genom det nationella regelverket för arbetskraftsinvandring. För denna möjlighet är arbete grund för uppehållstillstånd.

Hur kan rörlighet för arbetskraft upprätthållas och Sveriges klara att konkurrera om nödvändig kompetens när debatten inriktas på att stänga dörrar till Europa?

  1. Om medieuppgifterna som berättar om människor som kommer till Sverige utan att söka asyl eller annan form av uppehållstillstånd stämmer, så är detta oroande och öppnar för både utsatthet och parallellsamhällen. Inte ett enda barn får accepteras att bara försvinna in i osäkerhet och otrygghet. Kontakt med svenska myndigheter är nödvändig.

En helhetsbild är viktig för att förklara den nuvarande situationen och sätta in enskilda åtgärder i ett perspektiv, men visar också hur stor och svår den politiska uppgiften är.