Sverige bör nu gå med i Nato

Standard

I dagens GP skriver Mike Winnerstig och jag att Sverige nu bör gå med i Nato.

På grund av Rysslands agerande i Ukraina omprövas nu de säkerhetspolitiska vägvalen i Europa. Nu definieras också de säkerhetspolitiska strukturernas geografiska omfattning och uppgifter. Sverige behöver, liksom våra grannar, vara med i detta arbete och i de gemensamma säkerhetsgarantier, som Nato står för.

För Sverige skulle medlemskap i Nato innebära att vi kan organisera försvaret effektivt och rationellt tillsammans med de länder – inte minst våra nordiska grannar – som vår solidaritet redan omfattar och vars solidaritet vi redan förutsätter.

Den utmaning av den europeiska samarbetsordningen och varje lands rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska vägval som vi nu sett kan och bör mötas med fördjupat europeiskt samarbete.

Både Sveriges säkerhet och Östersjöområdets stabilitet skulle stärkas av svenskt medlemskap i Nato. Sverige bör gå med nu. 

I artikeln förs dessa resonemang mer utförligt.

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2404181-stabilare-europa-med-sverige-med-i-nato

 

Det tredje politiska blocket

Standard

Om juni månads Sifo hade varit valresultat, så hade opinionsläget i riksdagen kunnat beskrivas så här:

De rödgröna: 42,4 procent

Alliansen: 33,5 procent

De icke regeringsdugliga: 15,4 procent

De utanför: 6,9 procent

Det hade inte längre funnits två block i svensk politik, även om opinionsläget ofta beskrivs som om det vore så. I Sifo finns på sitt sätt nämligen tre grupperingar i riksdagen och ett par partier som riskerar att hamna vid sidan av riksdagen.

Riksdagen skulle få 7 partier, men nära till 9 partier. Inget regeringsalternativ är enligt Sifo nära egen majoritet i riksdagen. Det mest oroväckande är att de icke regeringsdugliga partierna, enligt Sifo, har över 15 procent och kan om också Fi kommer in att komma att närma sig 20 procent i valet.

Till de icke regeringsdugliga partierna hör Sverigedemokraterna med 9 procent, men också vänsterpartiet med 6,4 procent. Jag jämför inte partierna på annat sätt än att de knappast kan anses vara regeringsdugliga och det är tveksamt om de vill vara det. De saknar såväl genomförbar heltäckande politik och etablerade samarbeten. Jag likställer dem ej politiskt. Jag tror inte att socialdemokraterna vill ha med vänstern i en eventuell regering.

KD får i Sifo 3,5 procent och Fi får 3,4 procent. De är därmed enligt Sifo utanför riksdagen och når inte fyraprocentsspärren.

En skillnad är att KD kommer att förstärka Alliansen när fyraprocentsspärren väl klaras. Jag både tror och hoppas att så kommer att ske i september. Göran Hägglund är en mycket bra person och KD har arbetat sig förbi spärren i valrörelser tidigare.

Feministiskt initiativ skulle dock inte komma att förstärka de rödgröna, ens om de skulle klara spärren, utan skulle i avsaknad av politik på de flesta centrala politikområden behöva räknas till de icke regeringsdugliga partierna.

Kommer KD in så närmar sig Alliansen de rödgröna ordentligt. Då är skillnaden mellan regeringsalternativen – i den mån Löfven tydligt har formerat ett sådant – nu bara ca 5 procentenheter.

Men det nya och oroande är att riksdagen, om man utgår från Sifo, kan få fler partier fjärmade från det som regeringsansvar innebär. Det har Sverige inte upplevt tidigare.