Sådana var oppositionens nedskärningskrav

Standard

Statsministern aviserar höjda försvarsanslag för de kommande åren, vilket är mycket välkommet. Det gäller att fler partier följer med på det, för att det skall vara möjligt för dem att finansiera innehållet i en bred överenskommelse om försvaret. Jag hoppas att detta skall visa sig vara möjligt. Det vore viktigt.

Men hur har det sett ut tillbaka i tiden? Under hela min tid som försvarsminister möttes vi varje år av yrkanden från oppositionen om miljardnedskärningar på försvaret. Sådan var den politiska miljön, vilket påverkade möjligheterna till bred samsyn.

Det är inte så partiernas historiebeskrivning låter idag – men det var så det var och fortfarande i flera fall är. Miljöpartiet har t.ex. motionerat om miljardneddragningar också för 2015 och 2016. Socialdemokraterna har dock sedan något år frånträtt sina tidigare besparingskrav, kanske sedan en ny talesman tillträdde och har – innan statsministerns aviserade höjning – idag samma budgetram som regeringen.  

Utgiftsområde 6, Försvar och samhällets krisberedskap, omfattar till sin absoluta merpart Försvarsmakten, men inte endast Försvarsmakten. Här finns också anslag till andra för landets säkerhet viktiga myndigheter, som t.ex MSB. För enkelhetens skull använder jag dock begreppet försvarsanslag nedan. Den som vill se om jag tolkat motionskraven rätt, eller som söker mer precis information om oppositionens förslagna nedskärningars inriktning och storlek för respektive anslag på utgiftsområdet kan gå till de motioner som texten refererar till.

Så låt oss se hur det sett ut:

Hösten 2006 – budget för 2007  

Socialdemokraterna hade ingen försvarspolitisk parti- eller kommittémotion i riksdagen.

I partiets budgetmotion 2006/07:Fi244 framgår att partiet ville skära ner försvarsanslagen med 400 miljoner för 2007, 500 miljoner för 2008 och 876 miljoner för 2009. 

Vänsterpartiet begärde i motion 2006/07:Fö214 neddragning av försvarsanslaget med 3.94 miljarder kronor.

Miljöpartiet begärde i motion 2006/07:Fö238 neddragningar med 900 miljoner kronor för 2007, 2.5 miljarder kronor för 2008 och 4.5 miljarder kronor för 2009.

 

Hösten 2007 – budget för 2008

Socialdemokraterna låg 350 miljoner kronor över regeringen på materielanslaget för 2008. Om 2009 och 2010 års materielanslag skrev man så här i motion 2007/08:Fi277: ”Vi menar därför att det är möjligt att 2009 minska anslaget med 3 miljarder kronor och med 4.5 miljarder kronor 2010.”

Vänsterpartiet ville i motion 2007/08:Fö233 skära ner försvarsanslaget med 4. 4 miljarder kronor för 2008.

Miljöpartiet begärde i motion 2007/08:Fö265 att försvarsanslagen skulle sänkas med för 550 miljoner kronor för 2008, 2.88 miljarder för 2009 och 3.52 miljarder kronor för 2010.

 

Hösten 2008 – budget för 2009

Socialdemokraterna begärde i motion 2008/09:Fö294 att försvarsanslagen skulle skäras ner med 965 miljoner kronor för 2009.

Vänsterpartiet yrkade i motion 2008/09:Fö278 på att försvarsanslagen skulle sänkas med 1.3 miljarder kronor för 2009.

Miljöpartiet krävde i motion 2008/09:Fö270 neddragningar på försvaret med 840 miljoner kronor för 2009, 2.8 miljarder kronor för 2010, och 3.9 miljarder kronor för 2011.

 

Hösten 2009 – budget för 2010

Socialdemokraterna krävde i motion 2009/10:Fö263 en neddragning av försvaret med 2 miljarder kronor.

Vänsterpartiet krävde i motion 2009/10:Fö252 att försvaret skulle minskas med 2 miljarder kronor för 2010.

Miljöpartiet krävde i motion 2009/10:Fö254 att försvaret skulle minskas med 2 miljarder för 2010, 2 miljarder 2011 och 2 miljarder kronor 2012.

 

Hösten 2010 – budget för 2011

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet hade inga försvarspolitiska parti- eller kommittémotioner, såvitt jag kan se.

Socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet motionerade gemensamt och begärde i motion 2010/11:Fö242 att försvarsanslagen skulle skäras ner med 2 miljarder kronor.

 

Hösten 2011- budget för 2012

Socialdemokraterna släppte då det mångåriga nedskärningskravet, och föreslog samma storlek på försvarsanslagen, som regeringen.

Vänstern krävde dock i motion 2011/12:Fö232 en nedskärning av försvaret med 1.9 miljarder kronor.

Miljöpartiet krävde i motion 2011/12:Fö238 en neddragning av försvaret med 1. 86 miljarder för 2012, 1.95 miljarder för 2013 och 1.94 miljarder kronor för 2014.

 

Hösten 2012 – budget för 2013

Socialdemokraterna föreslog samma storlek på försvarsanslagen, som regeringen.

Vänsterpartiet begärde i motion 2012/13:Fö238 att försvarsanslagen skulle sänkas med 1.79 miljarder kronor för 2013.

Miljöpartiet begärde i motion 2012/13:Fi303 en neddragning av försvaret med 2.15 miljarder kronor för 2013, 2.25 miljarder för 2014, 2.19 miljarder för 2015 och 2.19 miljarder kronor för 2016.

 

Hösten 2013 – budget för 2014

Socialdemokraterna hade samma anslagsnivå som regeringen.

Vänsterpartiet krävde i höstas, i motion 2013/14:Fö234, en neddragning av försvarsanslagen med 1.1 miljarder för 2014.

Miljöpartiet krävde i motion 2013/14:Fö241 att försvarsanslagen skulle skäras ner med 1.6 miljarder kronor för 2014.

Historiska likheter och skillnader

Standard

Det dras på många håll paralleller mellan situationen på 1930-talet och idag, med anledning av Rysslands intervention på Krim. Ryssland anser sig ha rätten att agera för att skydda etniska ryssar i andra länder. Idén är den om en rysk nation, som skall helas. Argumentationen har hörts förut.

Ryssland agerar tveklöst i strid med internationell rätt, ingångna avtal och emot omvärldens reaktioner.

Situationen i Ukraina är djupt allvarlig och bär med sig betydande risker både på kort och lång sikt. Rysslands användning av militär förmåga på Krim är inte acceptabel, vilket omvärlden tydligt deklarerat.

Det hörs också hur paralleller till Kalla Kriget dras. Ryssland mäler ut sig från samarbete med Europa och sätter militär styrka före samarbete i relationen till andra länder.

Det finns säkerligen paralleller till 1930-talet, såväl som till Kalla Kriget, att dra. Men det finns också skillnader. Skillnaderna bör också noteras när vägen för att möta situationens allvar ska formas. Skillnaderna mildrar dock inte den aktuella situationens allvar.

Ekonomi: Den militära förmågan gräns sätts i ett längre tidsperspektiv av ekonomins utveckling. Detta var tydligt under andra världskriget, när USA engagerade sig på allvar, och under kalla kriget. Rysslands tillväxt är svag och avgränsad. Det saknas långsiktiga investeringar för att skapa ekonomisk växtkraft. Statsbudgetens saldo kan närmast indexeras mot oljeprisets utveckling.

Eftersom landet inte, som under kalla kriget, är ekonomiskt avskärmat mot omvärlden, så kommer landet att påverkas mycket starkt av Krimskrisens efterdyningar. Ryssland tvingas redan idag överföra resurser från sociala sektorer till försvaret, för att finansieras försvarsreformen. Det kommer Rysslands nuvarande ledning säkerligen vara beredd att fortsätta med, men detta kommer också att påverka landets långsiktiga växtkraft. USAs och delar av Europas ekonomiska växtkraft finns i ett annat härad.

Att Ryssland långsiktigt riskerar att bli ekonomiskt svagare gör inte nödvändigtvis situationen stabilare i det korta eller medellånga perspektivet. Tvärtom kan insikten om framtida ekonomisk svaghet snarare göra landet mer oförutsägbart nu.

Militär förmåga: Nato förenar Amerika och Europa och det finns bara en militär allians av betydelse. Nato är en sedan länge etablerad struktur för kollektiv säkerhet, där den sammantagna militära förmågan är helt dominerande.

USAs försvarsutgifter är nära tio gånger större än Rysslands. Till USAs försvarsutgifter skall läggas ett par stora europeiska länder som har försvarsbudgetar i ungefär samma storleksordning som Rysslands, samt ett tjugotal mindre och medelstora länders militära förmåga. Natoländernas försvarsbudgetar har dock varit i nedgång, i vissa fall i kraftig nedgång, de senaste åren. Rysslands agerande kan nog komma att leda till en omprövning av detta i flera större europeiska länder och USA.

USAs tekniska nivå är mycket hög. Ryssland gör sitt bästa för att utveckla den egna förmågan. Ryssland är dock starkare militärt jämfört med tidigare och avsevärt starkare än näraliggande grannar, som för ett par decennier sedan frigjorde sig från Sovjetunionen.

Det som tydligt demonstrerats är Rysslands beredvillighet att använda sin militära förmåga i närområdet, i forna Sovjetrepubliker.

Dock, och det är centralt, USAs beredvillighet att agera in skulle vara en helt annan om Natoländer eller alliansen hotades. Vicepresident Biden undersök under sitt besök i Europa nyligen, utan minsta utrymme för tvekan, att Artikel 5 gäller. Nu och i all framtid.

Politiskt samarbete: Det finns ett sedan många år väl etablerat politiskt och ekonomiskt samarbete i Europa. EU har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vars betydelse nu kommer att öka. Krimkrisen bör och behöver leda till en fördjupning av Europas samarbete.

Ryssland står idag ganska ensamt, politiskt och militärt. Det är inte två politiska eller militära allianser som står mot varandra. Syrien och Nordkorea hör till de enstaka länder som visat Ryssland förståelse för agerandet i Ukraina.

Långsiktig politisk balans: Ryssland är och vill ses som starkare än tidigare. Ryssland är militärt starkare än förut. Dock är världen inte i det läge som fanns under Kalla Kriget, med två ekonomiska, politiska och militära block som stod mot varandra. Ryssland har försökt skapa ett sådant eurasiskt samarbete, men det väger på inget sätt tungt jämfört med USA och Europa.

En långsiktigt viktig faktor av stor vikt är Kinas utveckling. Det avgörande för styrkebalansen globalt är på sikt inte bara eller kanske inte ens främst Ryssland, utan snarare Kina. Kina är sannolikt konventionellt starkare än Ryssland och har genomfört tvåsiffriga anslagsökningar för försvaret under många år. Man utökar sin militära förmåga, inte minst till havs och satsar såväl på kärnvapenförmåga som närvaro i rymden. Kina har en ekonomi med avsevärd växtkraft, som kan backa upp de militära ambitionerna.

Kina lade ner sin röst i säkerhetsrådets omröstning angående Krim. Landet driver traditionellt en icke-inblandningslinje i internationell politik och har därför stundom hamnat på samma sida som Ryssland. Denna gång röstade Kina dock inte som traditionen bjuder till stöd för icke-inblandning i andra länders interna förhållanden och därmed emot Rysslands intressen. Men Kina röstade heller inte tillsammans med Ryssland nej till den berörda säkerhetsrådsresolutionen.

I USA har Ryssland och Kina på sina egna sätt samma politiska motståndare. Ett förhållande som balanserar detta är för Kinas del ett beroende av export till västvärlden i allmänhet och särskilt till USA. Kina är i hög grad beroende av omvärlden och marknadstillträde. Kina söker omforma sin ekonomi från att vara exportdriven till att drivas av inhemsk konsumtion. Frågan är hur kombinationen av denna omvandling och önskan att minska USAs inflytande i Asien på sikt kommer att påverka relationerna till USA – och till Ryssland.

Det finns faktorer som talar för framtida rivalitet mellan Ryssland och Kina och det finns saker som talar för att länderna kan finna gemensamma intressen. Den politiska dialogen med Kina är central idag och kommer än mer att bli det framöver.

Det finns många mycket oroande aspekter av Krim- och Ukrainakrisen. Den mest oroande är beredvilligheten att använda militära resurser, som Ryssland visat.

Jag är fortsatt rädd för att utvecklingen kan förvärras, innan läget blir bättre.

Det finns likheter, men också skillnader jämfört med 1930-talet. Det finns likheter, men också skillnader jämfört med Kalla Kriget. Dessa innebär ingenting som mildrar allvaret i situationen nu. Bara att läget inte är just detsamma som under dessa epoker.

Det finns anledning för Europa att stärka det egna samarbetet i EU och det transatlantiska samarbetet i Nato.

 

 

 

Informationsarenan central i Krimkrisen

Standard

I kris och konflikt är desinformation och ”intressedriven information” organiserad och medveten, i syfte att gynna en parts – oftast den starkares – intressen. 

Ett påtagligt inslag i Krimkrisen har varit hur aktiv roll informationsarenan har givits. I detta fall har informationsarenan använts i Ukraina, men också i omvärlden.

Den svenska debatten är, skall och måste vara fri, det är bästa skyddet för en demokrati.

Hos oss är informationen fri. Men i kris och konflikt är källan sällan sanningsenlig när icke-demokratier eller aggression är inblandade. Det hör till pjäsen att det är mycket svårt att i ett pågående skede med säkerhet säga vad som är vad. Vad är slump, vad är medvetet? Vad är äkta, vad är falsarium? Hur solid är den kunskapsgrund, på vilken vi tar ställning eller agerar?

En del i summeringen av Krimkrisen, när det väl blir dags för en sådan, kommer sannolikt att behöva vara en genomgång av hur informationsarenan användes för att gynna särskilt ryska intressen. Till del kan en sådan process självklart vara tekniskt baserad, men till en annan del baseras på genomgång av de uppgifter, nyheter och budskap som särskilt Ryssland sände, direkt eller via ombud, för att se mönster i uppträdande och budskap. Först i efterhand kommer dessa gå att helt värdera. Det lär då också finnas utrymme för analys av hur omvärlden förmådde att förhålla sig till och hantera den ryska informationen.

Vad är det för faktorer som kan vara aktuella att fundera över? Några tankar:

*Motsägelsefull och motstridig information har lämnats, vilket skapat osäkerhet och handlingsfrihet. Svartahavsflottan rapporterades t.ex. ställa ultimatum till Ukraina, vilket avfärdades av Kreml. Det gjorde att flera handlingsvägar låg öppna, samtidigt som omvärlden lugnades av dementierna.

*Vilseledande information, har sått tvivel i omvärlden. Det var inga ryska trupper på Krim, sa Ryssland. Ja, vilka är det då? Det är rysktalande självförsvarstrupper? Vilka var krypskyttarna i Kiev? Vad var deras syfte och vem kontrollerade dem? Var det demonstranterna själva som sköt för att trissa upp stämningen, eller var det regimen eller annan aktör som mycket hårdhänt försökte slå ner demonstrationerna?

*Förstörelse har såvitt jag förstår förekommit av mediainfrastruktur som kablar och TV-stationer har stängts, oklart av vilka. Motståndarsidans information hindras från att komma ut. Frekvensområden kan tas över av nya aktörer. Rysslands egen användning av media är intressant. Rysk TV har bidragit med felaktiga påståenden, t.ex. om massiva flyktingströmmar till Ryssland. Rysk TV når långt utanför Ryssland.

*Om det förekommit IT-attacker i Ukraina och omvärlden vore intressant att veta och värdera. Estland utsattes under Statykrisen 2007 för sådana IT-attacker, då det finansiella systemet drabbades. Man behöver inte längre invadera ett land för att slå ut dess infrastruktur – el, vatten, kommunikationer eller internet.

*Betydande nätaktivitet påverkar indirekt vår bild och är en självklar del av det fria samtalet i Europa. På nätet förekommer inslag av motfrågor, motbilder, ifrågasättanden av den västerländska bilden och mer förstående resonemang om Rysslands motiv och agerande. Varför skildrar ni inte istället fascismen i Ukrainas nya regering? Det kan säkert vara fråga om legitima frågor i debatten, från engagerade privatpersoner. Men nätet kan användas också för ett organiserat eko av en rysk motbild mot den västerländska uppfattningen om konflikten.

*Avlyssning av beslutsfattare, som samtalet mellan Estlands utrikesminister och EU:s Höge Representant, samt läckta inspelade samtal. Är samtalen äkta, manipulerade eller förfalskade? Vilken aktör har förmåga och intresse att avlyssna politiska ledares samtal? Vilken aktör har förmåga och intresse att läcka ut dem? Vad är syftet? Att försvaga länders och organisationers politiska ledningar utrymme att agera politiskt? Eller något annat?

*Läckage av information som tvingar politiska ledningar att hantera andra frågor än den aktuella krisen kan komma i framtiden. Om känslig information dyker upp i kris, är det whistleblowers eller underrättelseintressen som ligger bakom? Hur vet man äkthet? Hur vet man skillnad? Gör det skillnad? 

*Budskap som försvagar försvarsvilja eller benägenhet till politiskt agerande. I direkt mening kan det så klart gälla Ukraina. I andra länder i mer indirekt mening för att dämpa potentiella politiska reaktioner, till Ukrainas stöd. Jag har sett försvarsdebattörer på sociala media peka på risken för Psy-ops. Sådana kan vara en del i en strategi för att ta och behålla kontroll över ett område utan att skott behöver avlossas.

Jag har ingen annan information än offentlig sådan kring detta. Men informationsarenans roll i Krimkrisen är nog värd att ägna en tanke.

Klart står att informationsarenan kommer att vara en central del av framtidens kriser och konflikter. Och den är en tillsammans med politiskt och militärt agerande en integrerad del av strategin i kris och konflikt. Länder agerar ibland öppet, ibland via ombud. Ibland har en aktör inte kontroll över alla som agerar. Det är viktigt att omvärlden kan hantera detta.

En viktig sak för framtiden är informationssäkerhet, vårt skydd mot cyberattacker. En annan är medvetenhet i hanteringen av hemlig information. En ytterligare annan är tillgång till säkra kommunikationsmedel för företag och offentliga befattningshavare. Därtill kommer viss medvetenhet i samhället om att i kris och konflikt är desinformation och ”intressedriven information” organiserad och medveten.

Det öppna samhället och fri media är, inte minst genom ett kritiskt förhållningssätt, granskande och ifrågasättande, bästa skyddet mot att desinformation och ”intressedriven information” formar samhällsdebatten.

Men lite mer allmän medvetenhet skadar inte. Och än är på inget sätt Krimkrisen över. Den kommande helgen blir betydelsefull.

Ekonomin en rysk akilleshäl?

Standard

Världen ser annorlunda ut idag, inte minst vad gäller ekonomin, än då det ryska ledarskapet skolades i sitt tänkande. Också Ryssland riskerar att skadas av Krimkrisens politiska och ekonomiska konsekvenser.

Ryssland är en del av den internationella ekonomin. Det yttrar sig i att Moskvabörsen föll med tvåsiffriga tal och Rubeln förlorade starkt i värde när den politiska situationens osäkerhet slog igenom. Läget lär vara volatilt och en viss återhämtning har skett. Räntan höjdes, vilket påverkar den ryska ekonomin.

Trots höjda räntor lär de finansiella marknaderna över tid komma att visa Ryssland tveksamhet. Denna tveksamhet lär inte bli mindre av att Ryssland uppges förbereda en lag för att ta över europeiska och amerikanska företag i Ryssland, om sanktioner införs. Putin får förlita sig på att få sin krets av oligarker att flytta hem sina miljarder till Ryssland. Men det fanns skäl för dem att föra ut pengarna till att börja med. . .

Ryssland är på många sätt en råvaruekonomi, beroende av att sälja gas och olja till andra länder. Statsbudgeten är känslig för oljeprisets utveckling och ekonomin beroende av exportintäkter från energi.

En underskattad aspekt av säkerhetspolitisk betydelse utgör beroende av ryska energileveranser. Många länder i Rysslands närhet har lärt sig att leveranser kan stängas av eller begränsas när de inte vandrar i Putins riktning. Hittills har det rört främst tidigare Sovjetiska delrepubliker, men rimligen borde nu också länder i EU börja undra över det kloka i att bygga fast sig i ryska gasleveranser och rysk infrastruktur.

Före och under den pågående krisen i Ukraina, där Ryssland intervenerat i ett grannland, har ledningen fortsatt att agera repressivt inom Ryssland, tex mot manifestationer för homosexuellas rättigheter.

Genom interventionen i Ukraina visar Putin förvisso militär styrka och hur den moderna konflikten ser ut. Kring detta finns skäl att återkomma. Men han visar också viss nervositet inför folkligt missnöje och risk för att exemplets makt skall påverka Ryssland.

Att Nato sammankallades, med Artikel 4 som grund, var viktigt och kan ha viss effekt på den ryska inställningen. Nu har vissa samtal upprättats, men ännu är det för tidigt att bedöma eventuella resultat.

De flesta inser att konsekvenser av strider på Krim, med dess inneboende risk att sprida sig över delar av eller hela Ukrainas yta, skulle kunna ge effekter i form av flyktingströmmar och humanitära behov som skulle påverka flera Natoländer. Centraleuropeiska länder som Polen, Ungern, Slovakien och Rumänien gränsar till Ukraina.

Det är bra att Nato markerar tydligt.

Krisen är på inget sätt över. Fortfarande är spänningen på hög nivå. Ryska trupper finns i Ukraina. Det är oklart vad Rysslands militära och politiska mål är och kan vara i detta läge. Det är oklart hur Ryssland självt tänker att vägen ur krisen ser ut. 

Men Ryssland riskerar politiska och ekonomiska konsekvenser. Om resten av världen så vill, så kan de bli kännbara för ekonomin.

Det är långt ifrån givet att resultatet av det som händer i Ukraina blir ökad politisk tyngd för Ryssland. Flera länder – både i Rysslands närhet och i övriga världen – har fått upp ögonen för hur Ryssland kan agera.

Att Ryssland just nu sitter på Krim är ett mycket stort problem för Ukraina och Europa – men ingenting säger att det kommer vara utan problem för Ryssland. Det beror på omvärldens reaktioner och om Ryssland inser vikten av en snar överenskommelse som väg ut ur detta.

Inte förrän Krimkrisen lösts och hoten mot Ukrainas territoriella integritet upphört kan Ryssland räkna med att fullt ut få del av den internationaliserade ekonomin och politiska samarbeten igen.

Hur krisen kommer utvecklas kan man ännu bara spekulera kring. Risken är fortsatt att det blir värre, innan det blir bättre.

Den stora frågan är dock följande. Är det som skett i Ukraina en isolerad händelse i ett land av särskild betydelse för Ryssland, eller tvärtom att se som bara en del i en långsiktig rysk strategi av maktspråk gentemot tidigare sovjetrepubliker?