(V)älkommen till landet längesedan!

Standard

Vänsterpartiet ges nu för första gången inflytande i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, bl.a. genom att regeringen måste finna vänsterns stöd för statsbudgeten.

Vänsterns väg till inflytande började dock redan inför valet 2010, då de rödgröna partierna förhandlade sig samman på flera politikområden, bl.a. gällande utrikes- och säkerhetspolitik. Ett krav som orsakade debatt var att USA skulle lämna sina militära baser i världen, något som framstår som än konstigare nu än då. Att inkludera vänstern i förhandlingarna var dock något Mona Sahlin egentligen var emot.

På grund av vänsterns inflytande finns det skäl att titta närmare på vilken politik partiet i övrigt står för. I sammanfattning kan man efter att ha läst motion 2014/15:140 ”Freds- och säkerhetspolitik” konstatera – Välkommen till landet längesedan!

De förslag vänstern framför skulle vara skadliga för Sveriges säkerhet och skapar en mängd frågor. Om Nato, som vänstern kräver, inte ska få öva i Sverige eller med Sverige, vad innebär det för det Nordiska samarbetet? Norge och Danmark är engagerade medlemmar i Nato.

Om Sverige – som vänstern vill – skulle lämna Partnerskap för fred, riva upp värdlandsavtalet, avsluta övningsverksamheten, stänga Natorepresentationen och ta hem Nato-ambassadören skulle Sverige skapa större distans till Europas viktigaste säkerhetsskapande organisation än något annat liknande europeiskt land – och detta i tider av stor osäkerhet. Vem gynnar det?

Om Sverige dessutom skulle ta avstånd från den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens riktning och institutioner i EU skulle det svenska inflytandet i utrikesfrågor minimeras – i en tid av stor oro då Europas demokratier behöver hålla ihop. Vem gynnar det?

Sverige skall ” inom EU vara en stark röst mot kärnvapen”, säger vänstern, men Ryssland ligger inte inom EU. Vänstern kritiserar amerikanska kärnvapen, men förbigår helt att hotet i Europa stammar från de ryska taktiska kärnvapnen. Vem gynnar det?

Den huvudsakliga noteringen är dock att vänstermotionen om säkerhetspolitik över huvud taget inte berör Sveriges säkerhet eller ansvar för stabilitet i närområdet, utan fokuserar på allt Sverige inte skall göra, eller vara med i.

Detta är det vänsterparti regeringen Löfven samverkar med:

Vänsterpartiet:

*Ser EU som en organisation som vill bli ”en militär stormakt”.

*Tycker att Sverige skall stå utanför den utveckling av EU som EUs utrikesförvaltning (EEAS) står för.

*Anser att Sverige skall lämna EDA, den Europeiska försvarsbyrån.

*Tycker att Europa skall bli en kärnvapenfri zon.

*Begär att Sverige skall riva upp värdlandsavtalet med Nato.

*Vill stoppa Nato från att öva i Sverige.

*Vill att Sverige lämnar, som de skriver, ”Natos reservstyrka Response Forces Pool”.

*Kräver att Sverige lämnar Partnerskap för fred.

*Begär att Sveriges Natorepresentation stängs och därmed att Nato-ambassadören ska kallas hem.

*Tycker att Sverige inte bör vara med i NBG15.

Dessa ståndpunkter skall läggas till regeringsförklaringens skrivningar om militär alliansfrihet och att Sverige inte skall söka medlemskap i Nato.

Vänsterpolitiken innebär sammantaget en närmast total övergång till ett säkerhetspolitiskt isolationistiskt Sverige.

Genom att läsa motionens skrivningar får man en god bild av hur vänstern ser på världen. Här följer några nyckelcitat från motionen:

”EU siktar på att bli en militär stormakt. Tillsammans med framför allt USA och Nato är det främst de egna intressena och värderingarna man försvarar.”

”Utrikesförvaltningen, European External Action Service, sköter numera unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Unionens utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) ska fortsätta att vara mellanstatlig men utrikespolitiken ska bli mer samordnad, vilket betyder att medlemsländerna ska ha en enad röst utåt samt ”stärka EU:s inflytande på den internationella scenen”. Målsättningen är att ge medlemsländerna en så enhetlig och likriktad försvars- och utrikespolitik som möjligt.

Vänsterpartiet anser att detta är en utveckling som Sverige inte ska vara en del av. Vi värnar om en oberoende och militärt alliansfri utrikespolitik.

Sverige bör avbryta allt samarbete som bidrar till militariseringen av EU. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.”

”EDA växer och Sverige har anställd personal på plats. EDA är en del av EU:s militarisering och upprustning. Sverige bör lämna Europeiska försvarsbyrån. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.”

”Den svenska regeringen bör inom EU verka för att Europa ska bli en kärnvapenfri zon. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.”

”Vänsterpartiet är starkt kritiskt till avtalet. Fler gemensamma övningar på svensk mark och en anpassning till Nato-standard driver Sverige in i ett ökat beroende av Nato. Detta skadar allvarligt vår alliansfrihet. Att Nato är en allians med kärnvapenkapacitet är mycket problematiskt och ökar risken för att vi kan komma att hysa kärnvapen på svenskt territorium. Sverige bör riva upp värdlandsavtalet med Nato och lämna Natos reservstyrka Response Forces Pool och söka andra samarbeten, främst med de nordiska länderna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.”

”De Nato-ledda övningar som äger rum på svensk mark, vårt luftrum och vårt territorialvatten bör upphöra och Nato ska inte tillåtas öva inom Sveriges gränser. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.”

”Sverige har sedan flera år representation på Natos högkvarter, inklusive en ambassadör. Vänsterpartiet anser inte att det är rimligt med svensk representation på Nato-högkvarteret när vi inte är medlemmar i militäralliansen. Den svenska representationen på Natos högkvarter bör omgående avvecklas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.”

”På samma sätt som vårt deltagande i EDA, Nordic Battlegroup (NBG) och den nordiska stridsgruppen 2015 binder oss till militariseringen av EU leder vårt deltagande i PFP till ytterligare harmonisering med Nato. Sverige bör därför lämna Partnership for Peace. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.”

”Vänsterpartiet har reserverat sig mot att Sverige som ramnation leder en av EU:s stridsgrupper under det första halvåret 2015, då den nordiska stridsgruppen 2015 är en del av EU:s militarisering.”

Här finns motionen:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Ovriga-dokument/Ovrigt-dokument/Freds–och-sakerhetspolitik_H202140/

ÖB om försvaret

Standard

Förra fredagen talade ÖB Sverker Göranson på Utrikespolitiska institutet. Jag rekommenderar verkligen alla intresserade att ta del av hans föredrag och frågesvar där.

ÖB är mycket tydlig om hur han ser på omvärldsutvecklingen, försvarsreformen och rekryteringen till Försvarsmakten. Han talar om ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte. Han säger att försvarsreformen är kvitterad av omvärldsutvecklingen. Han betonar kvalitet och tillgänglighet. Han förespråkar inte tillämpad allmän värnplikt. Han avfärdar att det svenska försvaret bara är inriktat på internationella insatser, men betonar vikten av både nationell förmåga och insatser internationellt. Han lyfter fram nödvändigheten av internationella samarbeten. Han vill ha större frihet att prioritera mellan kontinuerligt och tidvis anställda soldater, samt mer resurser till försvaret. Det är hans besked, som jag hörde honom.

Det är, när man lyssnar till ÖB, slående hur den svenska försvarsdebatten ganska ofta har utgått från att andra än Försvarsmakten uttolkat vilka behov Försvarsmakten har. När ÖB ger sina besked är de framåtriktade.

Se gärna hela ÖBs inlägg och frågesvar själv, länken bifogas, men här följer ett antal viktiga citat, så som jag uppfattat dom:

”Gårdagens modell är inte dagens lösning”, säger ÖB.

ÖB om det säkerhetspolitiska läget:

”Det vi sett under 2014 är ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte.”

”Den sedan länge av oss uppfattade stabila säkerhetsordningen i Europa är försvagad.”

ÖB talar om en ny och sannolikt bestående normalbild.

Om försvarsreformen:

”Den är kvitterad av omvärldsutvecklingen”

”Det är den vägen man behöver gå, tillgängliga moderna förband som kan hantera de uppstående sakerna fort.”

”2009 så tecknades det mycket tydligt att dimensioneringsgrunden för såväl flygstridskrafter som marinstridskrafter är närområdet.”

Med tanke på sjätte generationens krigföring:

”Väldigt mycket av det som finns paketerat i försvarsreformen är rätt väg att gå.”

”Men jag understryker ändå, ni får inte gå härifrån med tron att vi byggt den här organisationen på en omvärld som inte stämmer överens med den vi tittar på nu, för det har vi inte. Otvetydigt är det så. ”

ÖB invände mot att försvarsberedningens underlag skulle utgå från fel omvärldsbeskrivning.

Angående underrättelseoperationen nyligen:

”Där är också ett exempel på hur reformen har inneburit en effekthöjning, för inom loppet av timmar hade vi så hade vi stora delar av sjöstridskrafter igång på ytan, under ytan och i luften. ”

”Det är tecken också på reformens snabba förändring, hur förbanden är gripbara med fartygsbesättningar och allt.”

Om insatser internationellt:

Ibland får man känslan av att det är antingen nationellt eller internationellt, nämner han.

”Jag vill betona att det måste vara både och.”

”Det är ömsesidigt förstärkande”

”Man blir bättre på att lösa uppgiften hemma och man också får vara med och lösa uppgiften borta, utan någon som helst tvekan.”

Om personalförsörjning och värnplikt:

”Nej, jag är ingen förespråkare av allmän värnplikt. Det löser inte den utmaning vi försöker lösa.”

”Vi vill ha och behöver en organisation som är tillgänglig, som är tränad och modern och som vi kan använda effektivt. Snabbt. Återigen nu reflekterar jag utifrån sjätte generationens krigföring hur snabba förlopp det kommer att vara, som då måste (vi) ha en tidig tröskeleffekt i olika vapensystem, före då stora volymer. Och då är ju inte plikten lösningen. Vill du däremot bygga åter det som var förr – vilket jag då absolut inte förespråkar – då behöver man plikt för att komma åt större volymer.”

”Rekryteringen under de här fyra åren för försvarsmakten har gått över förväntan. Vi ligger just nu på en kontrakteringsnivå på 85% av de som GMU:ar, dvs inflödet är alldeles utmärkt, t.o.m. lite bättre än vi från början trodde.”

”Kadrarna på slutet i plikten låg på 5-6 tusen.”

”Hur ska jag kunna plikta in i det systemet, det kommer aldrig att hålla.”

ÖB talade också om att anställningstiden är i snitt 4 år, vilket är bättre än i andra länder, men likväl utmaningen att ta tag i syfte att förlänga tiden. Han pekar också på att det borde vara ÖB som vägde av fördelningen av GSSK och GSST, samt att ekonomin behöver tillskott för framtiden för att Försvarsberedningens ambitioner ska kunna fullföljas.

”Gårdagens modell håller inte för framtidens utmaningar”

Se seminariet på UI här:

http://www.ui.se/play/#nLyr9N4yqHbvoQ_7S_60AQ

Perspektiv på försvarsmaktens helikopterförmåga

Standard

Försvarsmaktens helikoptrar var under många år en stor utmaning. De helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg. Diskussionen handlade mycket om bristande helikopterförmåga för MEDEVAC i Afghanistan, transporter och MEDEVAC för NBG och behov av ökad taktisk rörlighet inom landet.

Under många år var olyckorna tragiskt många inom stridsflyget. Detta arbetades bort med ett mycket ambitiöst säkerhetsarbete, byggt på en lärande inställning. Istället kom dessvärre helikoptersidan under några år att präglas av svåra olyckor. Min första tid som försvarsminister 2007 hade sorgkant, då två helikoptrar kolliderade i Ryd och fyra unga män omkom.

Försvarsmaktens helikoptrar fördes för ett antal år sedan samman till en försvarsmaktsgemensam helikopterbataljon.

Försvarsmaktens helikoptersystem har genomgått och genomgår en total förnyelse. De gamla systemen Helikopter 4, 9 och 10 har under perioden utgått respektive utgår och helikopter 15, 16 och 14 har kommit respektive kommer. På några år ökar den medeltunga helikopterförmågan betydligt.

Sammantaget kommer försvaret att ha 53 nya och moderna helikoptrar, vilket är dubbelt så många som t.ex. vårt grannland Finland. Försvarsmakten har de senaste åren tillförts 20 stycken Helikopter 15 och 15 stycken helikopter 16, Blackhawk, har levererats och flyger i Sverige och i insatser internationellt.

Anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort. Ett och ett halvt år efter beställningen fanns Blackhawk i Sverige och kunde flygas av svenska piloter och servas av svenska tekniker. Blackhawk har redan tjänstgjort i Afghanistan, där Sverige också kunnat ta del av andra länders erfarenheter av samma helikoptersystem. Helikoptern anskaffades dessutom till en avsevärt lägre systemkostnad jämfört med den 2001 beställda och starkt försenade helikopter 14.

Sverige köpte exakt samma version av Blackhawk som andra länder använder, rakt från produktionslinan. Piloter och tekniker började utbildas i USA innan de svenska helikoptrarna fanns levererade. När de kom fanns förmågan att använda dem.

Blackhawk är avsedd att öka den taktiska rörligheten, i ett markoperativt perspektiv. Den är försedd med luftintagsfilter, varnings- och motverkanssystem, IR-suppressor, kulspruta, samt har förmåga till medicinsk evakuering. Den ger interoperabilitet och möjlighet till med andra länder gemensamma underhålls- och logistiklösningar i insats.

Den nästan lika nya Helikopter 15 är en lätt transport- och utbildningshelikopter, som också kan användas i insats. Den har förmåga att verka från fartyg, som i Atalanta-insatsen, och användes för NBG11. För att täcka upp för försenade helikoptrar har Helikopter 15 fått användas. När den medeltunga helikopterförmågan ökar frigörs helikopter 15 för sina ursprungliga syften.

Helikopter 14 har brottats med stora förseningar. 2001 beställdes 18 stycken av regeringen Persson. Idén var en nordisk anskaffning och en nyutveckling av en europeisk helikopter. Men idén försvårades då Sverige krävde egna särskiljande specifikationer varav den viktigaste var högre takhöjd, vilket är en stor sak. Detta komplicerade beställningen och Sverige hamnade bildligt talat sist i kön.

Helikoptern kommer i olika versioner, bl.a. för sjöoperativ förmåga. Helikopter 14 skulle ha slutlevererats 2009, men kommer istället sannolikt att finnas färdig i sina olika versioner på 2020-talets början – ett par decennier efter att beställningen lades. Jag tror dock att helikopter 14 kommer att bli ett mycket bra och avancerat system, när det är på plats. Som ofta när nya system utvecklas och ny teknik tillämpas är försening en risk.

Så varför avvecklades helikopter 4 innan helikopter 14 fanns på plats? Hade det bara varit möjligt att behålla den? Det gjordes försök att behålla den en tid, men så enkelt visade det sig inte vara.

Så här beskrev jag saken i ett skriftligt frågesvar sommaren 2008: ”Försvarsmakten fattade beslut om att avveckla HKP 4 år 2001. Sedan dess har systemet levt kvar i väntan på att de nya helikoptersystemen 14 och 15 ska levereras. För att klara åtagandena inför NBG 08 gjordes vissa uppgraderingar av fyra stycken HKP 4. Det var emellertid inte några livstidsförlängande åtgärder som genomfördes.

Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.”

Det är Försvarsmakten som bedömer hur nya system kan tas emot. När ett nytt system ska komma, så flyttas piloter och tekniker från gamla system till nya för att utbildas och flygas in. Det innebär att Försvarsmakten måste bedöma när gamla system måste avvecklas för att man ska kunna tillgodogöra sig de nya. Det är i princip samma personal och andra resurser vi talar om.

Försvarsmakten var 2008 dimensionerad för två helikoptersystem. Detta har med Blackhawk utvidgats till tre.

Tidigare var också försening av helikopter 10 från ombyggnad problematisk.

Försvarsmakten fick på grund av detta vidta ett antal kompensatoriska åtgärder med andra helikoptersystem, för att täcka upp behoven. Detta har försvårat bedömningen av när avveckling måste ske, för att frigöra resurser för nya system.

Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan. Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.

Jag har beskrev för några år sedan frågan så här, när helikopter 4 diskuterades som ett alternativ att använda i ISAF i Afghanistan – för det är främst i det perspektivet saken fram tills nu har diskuterats: ”Försvarsmakten har redovisat att helikopter 4 skulle kosta 1,5 miljarder kronor för ombyggnad, vidmakthållande och drift för perioden 2011–2020. Nödvändig ombyggnad beräknas ta minst tre år.

Inom 12 månader skulle 8 stycken av de 14 stycken helikopter 4 kunna driftsättas, men endast för utbildning, vidmakthållande och nationella insatser till stöd för samhället. Detta är helt utan skyddsutrustning och därmed utan förmåga att uppträda i militära insatser i landet eller internationellt.

För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.

Sådana kompletteringar krävs inte minst om Sverige skall ha helikopterförmåga i Afghanistan, på grund av säkerhetsläget.

Vi sänder inte oskyddade personbilar till Afghanistan. Vi byter tvärtom ut Toyota Lancruiser mot CV90 och splitterskyddade fordon Galten. Lika lite kommer vi att sända oskyddade helikoptrar dit, eller till andra insatser.

Ett av argumenten som Försvarsmaktens lyft fram mot alternativet att driftsätta helikopter 4 är den låga leverans- och genomförandesäkerheten vid nödvändig modifiering.

Helikopter 4 är ett 30-40 år gammalt system. Det är en sak att iordningställa dem för att kunna flyga i Sverige, utan hotbild och under en begränsad tid, en annan att iordningställa dem för att kunna lösa uppgift med nödvändig skyddsnivå i insatser. Även om ombyggnad sker blir detta på grund av helikoptrarnas ålder bara en temporär lösning.

Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017.

Försvarsmakten har konstaterat att helikopter 4 inte ”löser uppgiften” när kravet är att man kontinuerligt ska kunna genomföra insats med en helikopterenhet från 2011 och framåt.”

En särskild fråga är att civila myndigheter gärna vill använda försvarets helikopterförmåga när behov uppstår – men ingen har varit beredd att betala för att den förmågan skall finnas. Försvarsmakten skall med befintliga förmågor kunna stöda det civila samhället – men alltså inte upprätthålla särskilda förmågor för detta, efter beslut under den regering som föregick Alliansen.

Sammanfattningsvis: Försvarsmaktens medeltunga helikopterförmåga ökar betydligt i och med anskaffningen av Blackhawk. Sverige får 53 nya helikoptrar. Försvarsmakten kommer att ha tre moderna och mycket kompetenta helikoptersystem, helikopter 14, 15 och 16. Det är Försvarsmakten som bedömer hur nya helikoptersystem bäst kan tas emot och när därför gamla system måste avvecklas. Grundproblemet har varit förseningen av den 2001 beställda helikopter 14, som skulle ha gett Sverige sjöoperativ förmåga. Många känner starkt för helikopter 4, så även jag, men bilden av att det bara hade varit att fortsätta använda den är förenklad och är inte förenlig med den syn Försvarsmakten har haft.