Solidaritet kräver trovärdighet och förutsägbarhet av Sverige

Standard

Idag skriver jag i SVD/Säkerhetsrådet om hur regeringens nya betoning av handlingsfrihet i säkerhetspolitiken står i motsats till den förutsägbarhet och trovärdighet som Sveriges agerande i solidaritet med andra länder måste bygga på.Den enda handlingsfrihet Sverige har, enligt gällande säkerhetspolitiska linje, gäller HUR vi agerar till grannars stöd, inte OM vi skall agera, om de attackeras. Denna handlingsfrihet begränsas dessutom av insikten att det stöd Sverige ger till andra också är det stöd Sverige vid behov kommer att kunna få av andra.
Vi har genom EU-fördragets artikel 42:7 och solidaritetsdeklarationen i artikel 222 utfäst oss att agera till EU-ländernas stöd, vilket genom den av riksdagen 2009 beslutade solidaritetsförklaringen har utsträckts till att gälla samtliga nordiska länder. 

http://www.svd.se/sten-tolgfors-trovardighet-eller-handlingsfrihet/om/sakerhetsradet

Annonser

Då rädslan blir en politisk kraft

Standard

Oro och rädsla är politiska gift, som verkar destabiliserande i ett samhälle och en stat.

När oro eller rädsla väl har injicerats i ett samhälle blir det en stark politisk kraft. Har oro och framtidsrädsla fått fäste är de svåra att få bort och blir lätt den grund utifrån vilken samhällsutvecklingen tolkas.

Oro och rädsla kan få människor att rösta på partier, som de egentligen borde oroas över skulle få inflytande och att acceptera politiska ledare och förslag som egentligen inses leda fel. Populistiska partier får stöd när de ger förenklade förklaringar och anvisar lika förenklade som icke-fungerande lösningar på komplicerade problem.

Sådan är orons och rädslans natur, den är obehaglig att uppleva vilket leder till en vilja att söka snabba och enkla lösningar på de förhållanden som orsakar den.

Väljarnas känsla inför svensk politik är att den kännetecknas av kaos, rörighet och man känner oro. ”Det är en dyster helhetsbild där oro är den mest drivande kraften kring situationen i landet,” skriver Novus om undersökningen. Det speglar nog dessvärre en risk för hur oro och rädsla kan börja etableras som politisk faktorer. Det visar också varför detta behöver diskuteras. Två tredjedelar av de tillfrågade anser att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Också detta enligt Novus, som intervjuat över 1.000 personer under början av 2016. Förtroendet för regeringen är mycket lågt, vilket sammanfaller med att två tredjedelar av de tillfrågade har uppfattningen att regeringen agerat för sent gällande flyktingkrisen.[1]

Den som googlar på – rädda Sverige – får 489.000 träffar. Att googla på ”rädda Sverige” ger 68.000 träffar.

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin talade i Ekots lördagsintervju om att regeringen ”är beredd att faktiskt se till att Sverige finns kvar”.[2] Det är, för att uttrycka det milt, ett ödesmättat sätt att uttrycka sig och knappast ägnat att ge trygghet.

Flyktingfrågan omformar villkoren i och för svensk politik. Centrala politiska aktörer tror att flyktingkrisens effekter kommer att prägla politiken i tio år framöver.

Svensk ekonomi utvecklas förhållandevis väl gällande ekonomisk tillväxt och arbetslöshet. Däremot förmår inte politiken, präglad av parlamentarisk instabilitet och akut hantering av flyktingkrisen, att utveckla eller driva ekonomiska strukturreformer, avsedda att stärka landets ekonomiska växtkraft på sikt.

Den oro som börjat prägla synen förefaller sammanfalla med insikten att politiken som institution är försvagad. Oro kan bottna i insikten om hur snabbt politiken som institution kan destabiliseras av populister och extrema partier.

Demokratin och politiken som institution har på många håll visat sig vara mer sårbar än vad vi tidigare sett. I land efter land framträder populistiska partier, som nu Alternativ för Tyskland (AFD) i de tyska lokalvalen[3] och regeringar, som i Ungern och Polen. I land efter land – som tidigare i Belgien och nu i Spanien och Sverige – uppstår svårigheter att bilda och upprätthålla stabila regeringar. I flera länder framstår populistiska politiker – som Marine le Pen i Frankrike och Donald Trump i USA – kunna utmana om landets högsta ämbeten.

Misstro mot etablerade politiker och partier, missnöje med arbetslöshet och utanförskap, kritik gällande invandring, samt ifrågasättande av om det politiska systemet kommer att kunna lösa länders problem verkar driva populismens framväxt.

Men ironiskt nog skapar just denna politiska populism det demokratiska och politiska systemets svaghet och den hindrar att samhällsproblem löses. Beroende på valutfall kan det räcka med att ett mindre missnöjesparti väljs in i parlamentet för att hindra bildande av en stabil regering; än tydligare gäller detta för stora missnöjespartier med vågmästarställning.

I Sverige har det politiska systemets legitimitet under efterkrigstiden byggt på leverans av ökande välfärd och välstånd. Politiken och staten har varit och setts som stabil.

Nu verkar människor oroas över att centrala delar av staten – som Polisen, övrigt rättsväsende, Migrationsverket men också skolan – inte fungerar som de borde eller löser sina uppgifter. Det berättas i media om hur polisen inte gärna går in i vissa områden utan uppbackning; ambulans och brandkår behöver poliseskort i vissa situationer. Om skolan berättas det att barn misslyckas med att lära sig läsa och skriva. Viktiga värderingar som jämställdhet upplevs hotade, när badhus tvingas avdela särskilda poler för kvinnor respektive män. Det grova våldet ökar kanske inte enligt statistiken, men känslan av att våldet ökar verkar vara etablerad.

Hur det verkligen ser ut är en annan diskussion, här tar jag fasta på hur bilden av läget förmedlas. När bilden framstår se ut på det viset, hävdas de etablerade partierna vara naiva och sakna kontroll. Ja, redan den som inte delar domedagsbilden av Sverige kan kallas naiv. Redan försök till nyans kan fungera provocerande. Skriv något positivt i sociala medier och tillbringa en kväll i försvar mot arga inlägg om hur dåligt visst allting är. Det verkar upplevas som att staten sviker samhällskontraktet. Bilden av detta skapar grogrund för oro eller rädsla.

Det bör därför noteras att bilden av statliga institutioner som urholkas, inte minst i sociala medier flätas samman med flyktingkrisen. En del av de bilder som ges av Sverige är säkert självupplevda av de som förmedlar dem, andra förstärks av delningsflödena i sociala medier. Många människor upplever bara de nyheter som likasinnade delar med sig av.

De etablerade partierna påstås inte se den vardag och de problem som människor upplever. Slutsatsen blir misstro mot politiken och för en del stöd för Sverigedemokraterna, som oavsett om de antas kunna lösa några av samhällets problem fungerar som en protest mot de etablerade partierna.

Därmed försvagas landets politiska ledning – samtidigt som utmaningarna landet har att hantera är mycket stora. När de etablerade partierna inför en restriktivare flyktingpolitik blir det som både en bekräftelse av att den tidigare linjen var fel – samtidigt som den restriktivare linjen förefaller ha stabiliserat de stora partiernas opinionsläge.

Rädslan för rädslan i samhället omfattar på sitt sätt de etablerade partierna, som inte haft en lätt uppgift att hantera flyktingkrisen i kombination med ett instabilt parlamentariskt läge. Oron omfattar människor, som räds att statens kärnverksamheter inte längre självklart finns till stöd för dem när så behövs och som räds effekterna av flyktingkrisen på samhället i stort. Rädslan omfattar också människor som ser hur snabbt politiken som institution på olika sätt kan urholkas i Sverige och Europa, samtidigt som utmaningarna demokratin har att hantera är mycket stora.

I en sådan tid krävs ledarskap och en sammanhängande berättelse om hur samhällsutmaningarna hänger ihop, samt politiska förslag som konkret adresserar de problem som medborgarna möter i sin vardag. Förståelse ger trygghet. Känslan av att partierna har kontroll, förstår och hanterar situationen skapar trygghet. Bevis på att politiska åtgärder ger effekt tar bort rädsla. Att aldrig acceptera att individer eller grupper görs till syndabockar är nödvändigt.

Polarisering drivs av framtidsrädsla, men skapar den också.

En långsiktig inriktning för Sveriges utveckling, förståelse för komplexiteten i flyktingkrisen med behov av åtgärder både i Sverige och internationellt tillsammans med andra länder, konkreta åtgärder för att åstadkomma förstärkning av statliga kärnverksamheter, samt en politik som försvarar värden som jämställdhet hör till de åtgärder som kan bryta rädslan. Får vi se dem?

Oron måste nämligen brytas innan den får fäste på allvar. Den som är rädd eller orolig resonerar och röstar annorlunda än trygga människor skulle göra. Sverige är också delat i meningen att många i sina egna liv inte alls känner igen sig i bilden av ett Sverige i stora problem, eller känner någon egen oro. För andra, i andra delar av landet eller andra livssituationer, är känslan en realitet, vad det verkar. För att politiken skall kunna göra människor trygga i samhällsutvecklingen måste politiken först själv känna sig trygg, i en ny situation. Annat ser väljarna igenom.

Min egen bild av Sveriges framtid är avgjort mer positiv än kanske den gängse, men det spelar i sammanhanget mindre roll. Mest bekymrad är jag över oron och rädslan som politisk kraft och instabiliteten den kan ge upphov till i samhälle och politik. Det mesta andra kommer vi kunna hantera, om vi tar oss samman.

[1] http://novus.se/wp-content/uploads/2016/02/9d97cfb1f53bf723f119079293cfdb42.pdf

[2] ”Det här är en regering som är beredd att faktiskt se till att Sverige finns kvar, där vi utvecklar den svenska modellen, där vi är öppna mot omvärlden, där människor kan söka asyl i Sverige eller i andra EU-länder, men där vi också värnar och utvecklar den svenska välfärden in i framtiden.” http://www.expressen.se/nyheter/det-ar-inget-vi-lagger-fram-med-latthet/

[3] http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article22400163.ab