”Saknas” soldater i försvaret?

Standard

ÖB Sverker Göranson sa i Sälen 2015: “En viktig del i detta är att vi nu framgångsrikt ser ut att klara den krävande men nödvändiga omställningen av personalförsörjningssystemet”.

Men saknas det inte 7.500 soldater i Försvarsmakten? Så sägs ju i media.

Försvarsutskottet lät 2015 följa upp Försvarsreformen från 2009. Utredaren Försvarsutskottet anlitat konstaterade: “Drygt 7 000 befattningar är för närvarande krigsplacerade med värnplikt som grund. Det ska jämföras med Försvarsmaktens planeringsunderlag från 2009 i vilket det pekades på ett behov av 9 000 krigsplacerade värnpliktiga under 2014.” Enligt detta skulle det  därmed vara färre värnpliktiga än planerat kvar i försvaret. Dokumentet visar att ett av de viktigaste målen, att öka kraftigt försvarets tillgänglighet verkligen åstadkoms.

Förklaringen till de olika bilderna är att Försvarsmaktens nya organisationen skulle intas 2014, men ombemanningen förutsattes pågå också under de följande åren fram till 2019.

En så stor förändring som byte av personalförsörjningssystem och ombemanning från värnpliktiga till anställda soldater och sjömän tar tid och har från början planerats och förutsatts att ta tid. Det stod också i Inriktningspropositionen 2009: ”Insatsorganisationen bör vara intagen 2014, men samtliga förband bedöms inte vara fullt operativa 2014, främst beroende på bristande personaluppfyllnad.”

Försvarsmakten har också varit tydlig om detta. I Försvarsmaktens underlag för regeringens försvarspolitiska proposition 2009 stod: ”Med det nya personalförsörjningssystemet bedöms insatsorganisationen år 2019 vara fullt ut bemannad med samtliga personalkategorier, vilket innebär cirka 28 000 militär personal tillgängliga vid stående- och kontraktsförband, ytterligare cirka 22 000 militär personal i Hemvärnet inklusive de nationella skyddsstyrkorna samt cirka 5 000 civila tjänstemän.”

Ombemanningen skulle alltså enligt Försvarsmakten i det så kallade 30 januariunderlaget 2009 vara klar 2019. Planen har förskjutits ett par gånger sedan dess.

Men att ombemanningen från början varit planerad att ta till 2019 redovisas så gott som aldrig när personalförsörjningen diskuteras. När så inte sker ges istället bilden av att allt skulle varit färdigt idag, men att det inte klarats av.

Så åter till frågan, saknas 7.500 soldater i försvaret? Saknas kan man nog bara säga att de soldater som underskrider Försvarsmaktens planering gör. Resten är i enlighet med planerad takt för utfasning av värnpliktiga och samtidig infasning av nya anställda soldater.

Det problematiska med påståenden om att ”xx soldater saknas i försvaret” är när läsaren inte informeras om att försvarets planering hela tiden varit att skifta soldatkategorier under en tioårsperiod. Det var sannolikt därför ÖB Sverker Göranson avvisade att det ”saknades” soldater, eftersom förbanden enligt honom var uppfyllda av en blandning av anställda soldater och tidigare pliktutbildad personal.  Ombemanningen var alltså aldrig planerad att vara fullgjord 2015. Denna typ av artiklar om ”saknade” soldater började dessutom dyka upp redan ett halvår in i reformen.

Hur går det då?

Den bild jag får är att försvarsintresset bland unga är stort och att antalet sökande till den frivilliga grundläggande militära utbildningen förblir stort. Enskilda år har över 30.000 unga på frivillig grund sökt den grundläggande militära utbildningen, vilket visar ett betydande försvarsintresse. Så långt den frivilliga rekryteringen till grundläggande militär utbildning, som i många delar gått bra.

Den andra delen av reformen handlar om anställda soldater, vilket försvaret kan ha oavsett om rekryteringen till grundutbildningen sker på frivillig grund eller med plikt.

”Försvarsmakten konstaterar att rekryteringen av gruppbefäl, soldater och sjömän totalt sett är framgångsrik. Avseende kontinuerligt tjänstgörande GSS har rekryteringen gått över förväntan och detta har medfört att måltalen för tidvis tjänstgörande GSS har påverkats.” Det står i Försvarsmaktens Årsredovisning för 2014, vilket är den senast publicerade årsredovisningen. Där står också: “Till exempel kan konstateras att ca 85 procent av dem som slutförde GMU 2011 och 2012 har ha ett engagemang i Försvarsmakten i någon form.”

Bilden är att anställning av heltidssoldater, GSSK, går bra. Där är reformen i det närmaste fullgjord. Försvarsmakten: “Den totala summan GSS/K uppgår till 5 570 vilket är 170 mer än planen. Försvarsmakten kan konstatera att målet om 5 400 uppnåtts.” Märk väl att ett år har gått sedan dessa siffror publicerades och att slutmålet för reformen är kring 6.000. Gällande dessa soldater är frågan snarare anställningarnas villkor och längd.

Det är de tidvis anställda soldaterna, GSST, som är utmaningen och där målen ännu inte har nåtts av Försvarsmakten. Det är i sig inte underligt att denna kategori är mest utmanande, eftersom det är en helt ny personalkategori, där Försvarsmakten och arbetsmarknaden saknat erfarenhetsvärden. “Den totala summan GSS/T uppgår till 3462 vilket är ett underskridande med 338.” Det är gällande GSST som utmaningen i rekryteringen finns, eftersom de skall bli kring 9.000. Det är väsentligen denna kategori som så länge ersätts av tidigare värnpliktsutbildade, som nu repetitionsövas.

I övrigt har, som jag läser Försvarsmaktens Årsredovisning för 2014, utbildningskapaciteten i försvaret varit en begränsande faktor bakom att antalet platser på GMU dragits ner – snarare än intresset bland unga för GMU. “Försvarsmakten har under året reducerat antalet platser genom beslut grundade på produktions förutsättningar.“ Vidare står: “Produktionskapaciteten medger inte bemanning av organisationen med enbart frivillighet som grund under perioden.”

Det framstår också som om tillgången på materiel begränsar möjligheten att rekrytera och utbilda soldater. Dessa begränsningar i utbildningskapacitet och materiel finns och bör hanteras oavsett rekryteringsgrund, frivillighet eller värnplikt, till militär grundutbildning.

För Hemvärnet är reformens mål sammantaget 22.000 avtal. Årsredovisningen för 2014: “Idag har 17 661 individer tecknat hemvärnsavtal och 3 543 tecknat frivilligavtal.”

Efterhand kommer soldatkategorierna att avkasta till varandra, med andra ord att en heltidssoldat kan gå över till deltid och senare till Hemvärnet.

Takten i reformen kunde och borde ha ökats de senaste åren när den säkerhetspolitiska dynamiken tilltog och kraftigt försämrades.

Samtidigt som det kritiseras att ombemanningen av förbanden går för långsamt – om än förutom för GSST ungefär enligt Försvarsmaktens planer – så kan man konstatera att det inte skapats förutsättningar för Försvarsmakten att öka takten. Det har förekommit åtgärder som riskerat bromsa takten i ombemanningen.

Relevanta faktorer är sådana som detaljstyr ÖB i Försvarsmaktens personalanvändning, styrning av fördelningen mellan GSST och GSSK – ÖB har velat ha avsevärt fler GSSK än han medgetts – den utgiftsbegränsning för personal som RB5 innebar, samt begränsningen av förbandsanslagets utveckling.

Ombemanningens tidtabell påverkas av förbandsanslaget storlek. Vill man öka takten i ombemanningen av förbanden för att omvärldssituationen påkallar detta – då kan man öka förbandsanslaget och låta ÖB själv besluta vilka personalkategorier han behöver anställa. ÖB önskade få 900 fler GSSK.

Flera politiska aktörer som idag talar om värnplikt har velat öka andelen deltidsanställda soldater (GSST) i försvaret, mer än Försvarsmakten har önskat. När antalet GSST utökas ökar samtidigt utmaningarna i personalförsörjningen.

Vill man öka personaluppfyllnaden och försvarsförmågan i någorlunda närtid – så öka anslagen för att utbilda och anställa.

Målet borde vara att grundutbildningen över tid ska kunna köras för full kapacitet, och att Försvarsmakten över tid ska ges möjlighet att anställa samtliga de soldater som efter utbildning befunnits lämpliga och kunna placera dem i den personalkategori Försvarsmakten bedömer bäst behövs.

Infasningen av det nya kan påverkas genom mer pengar, om man vill. Samtidigt behöver kapaciteten för utbildning växa liksom tillgången till materiel.

Det rimliga är att utgå från vad som är ändamålsenligt. Försvarsmaktens personalförsörjning skall vara just ändamålsenlig. Så här skrev Försvarsmakten när det begav sig: ”Bibehållen, men inte tillämpad, plikt ger möjlighet att relativt snabbt påbörja utbildning för att öka insatsorganisationens numerär. Det nya personalsystemet kommer efter ett antal år att ha byggt upp en personalreserv med välutbildade och dugliga soldater och sjömän som, vid behov med stöd av plikt, kan förstärka insatsorganisationen.”

Värnpliktslagen är därför vilande, den är inte avskaffad.

Försvarsberedningen var 2008 enig om att försvaret skulle gå över till anställda soldater och sjömän. Partierna, inklusive socialdemokraterna, skrev: “Ingen pliktpersonal ska finnas kvar i insatsorganisationen.”

Försvarsmaktens rekrytering gjordes könsneutral 2009. Värnpliktslagen gjordes också könsneutral 2009, även om oppositionen då röstade emot förändringen. Därför blir man något konfunderad av nyheten att en bred majoritet vill se värnplikten könsneutral, då förändringen gjordes redan för 7 år sedan.

Sammanfattningsvis. Ombemanningen var aldrig avsedd att vara fullgjord nu, utan först 2019. Varje dag fram till dess att ombemanningen är klar kan man därför hävda att det ”saknas” soldater – eller som ÖB Göranson konstatera att förbanden är fyllda av en blandning av anställda och värnpliktiga under genomförandetiden. Oavsett detta är det i en försämrad säkerhetspolitisk situation bra att dessa repetitionsövas.

Den frivilliga rekryteringen går i många delar bra, även om det är en självklarhet att en så stor och genomgripande reform behöver anpassas efter hand. Utmaningarna ligger främst i kategorien tidvis anställda soldater (GSST). Det är i denna kategori det ”saknas” soldater, som ersätts av tidigare värnpliktsutbildade. Men samtidigt fungerar rekryteringen av anställda soldater (GSSK) bra och försvarsintresset bland unga har visat sig vara stort.

Fotnot. Antal soldater har justerats efterhand, samt i i Inriktningspropositionen 2015, liksom soldatkategorierna.