Ska Krim användas som käppen i hjulet?

Standard

Ukraina får en ny regering och den tidigare presidenten finns på oklar ort. När förändringen kom i Kiev, så kom den fort. Men situationen i Ukraina innehåller fortsatt många av de ingredienser som kan skapa grund för fortsatta oroligheter.

*Det finns en stor rysktalande minoritet, vars situation Ryssland anser sig ha rätt att värna. Ryska UD säger att etniska ryssars rättigheter ska värnas ”kompromisslöst”. (DN)

*Det finns oklarheter om Ukrainas framtida hemvist och framtida möjligheter till medlemskap i EU och Nato.

*Statsledningen befinner sig i transition och makten har pendlat från den ena politiska sidan till den andra.

*Ukraina har en mycket svag ekonomi som skapar beroende av omvärlden, av Ryssland men också EU.

*Befolkning är delad i synen på i vilken geografisk och politisk riktning landet skall gå. Exempelvis är 60 procent av befolkningen i Sevastopol, på Krim, ryssar.

*Oroligheter, som nu i Simferopol, där beväpnade män tagit över parlamentsbyggnaden och hissat den ryska flaggan. Oroligheter som om de urartar – av den som så önskar – kan användas som ursäkt för att agera politiskt eller i yttersta fall militärt. Låt oss dock notera att Rysslands utrikesminister tidigare sagt att man inte kommer att intervenera militärt i Ukraina.

*En näraliggande stormaktsgranne, som anser sig ha förlorat makt i närområdet och som är rädd för att liknande oroligheter skall sprida sig till det egna landet. Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev har utan mer precision talat om att: ”Det finns ett reellt hot mot våra intressen och mot våra medborgares liv.”

Ryssland har hastigt beslutat att genomföra militärövningar: ”The exercises are ”to check combat readiness of armed forces in western and central military districts as well as several branches of the armed forces.” Rysslands försvarsminister Sergey Shoigu. (CNN) Uppgifter kommer också om att ett halvdussin fartyg flyttats till Sevastopolområdet, för att finnas till hands om ryska intressen skulle hotas.

Jag har skrivit om det förut. Det som händer i Ukraina den närmaste tiden är viktigt nog för att kunna definiera klimatet i Europa för lång tid framöver.

USA manar till respekt för Ukrainas territoriella integritet, med andra ord mot försök att dela landet. ”We urge outside actors in the region to respect Ukraine’s sovereignty and territorial integrity and end provocative rhetoric and (take) actions to support democratically established transitional government structures and use their influence in support of unity, peace and an inclusive path forward.” Vita huset, genom Deputy Press Secretary Josh Earnest. (CNN)

Så vart står saken nu? Kommer EU, USA och Ryssland samman, i syfte att stabilisera utvecklingen och skapa grund för en god utveckling i Ukraina, så kommer det att gynna den politiska klimatet i Europa. USA:s utrikesminister, John Kerry: ” ”It is not a Russia or the United States or other choices,” he said. ”This is about people of Ukraine and Ukrainians making their choice about their future. And we want to work with Russia, with other countries, with everybody available to make sure this is peaceful from this day forward.” (CNN)

Men skulle, mot allt förnuft, Ryssland agera kraftigt politiskt gentemot Ukraina, eller försöka understödja oroligheter eller på något sätt agera militärt, så väntar en ny bottennivå i relationerna. Hittills har Ryssland markerat emot sådana ingripanden, bör man notera. Men signalerna är dubbla och militärövningar är ett sätt att sända signaler, som inte är att välkomna.

För mig är det oroande att Ryssland använder historisk och kulturella referenser, på det sätt som nu sker. ”Historiska monument skändas i Ukraina. Dessutom förnedras minnet av de soldater som befriade Ukraina” säger ryska UD i ett uttalande enligt TT.  (Via Svd) Detta kan bara syfta till att öka spänningen.

Lösningen för Ukraina ligger i att utveckla landet med bevarad territoriell integritet. Allt baserat på det ukrainska folkets egen vilja och rätt att välja sin framtid.

Men jag är rädd för att läget kan komma att förvärras, innan det förhoppningsvis vänder.

Det ryska intresset lär vara att stödja separatism som vill dra loss särskilt Krim från Kiev. Därigenom skulle en viktig rysk flottbas säkras, men Ukrainas integration i EU skulle också allvarligt försvåras om det rådde bestående osäkerhet kring regeringens fulla kontroll över territoriet. Då skulle Krim användas som käppen i hjulet för Ukrainas integration med EU. 

Ukraina lackmustest för EU

Standard

EU är en central aktör för det breda säkerhetsbegreppet. Ingen annan organisation kan skapa en morot för ekonomisk omvandling och demokratisering, på det sätt som EU kan genom utsikter till liberaliserad handel och medlemskapsperspektiv. Köpenhamnkriterierna och medlemsförhandlingarna utgör i sig en karta för länder som vill bli demokratiska rättsstater. Piskan ligger i att länder som inte uppfyller kraven inte heller får del av det ekonomiska samarbetets fördelar.

EU har gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, bedriver bistånd och civil krishantering. Nato svarar för den militära säkerhetens kärna med dess ömsesidiga försvarsförpliktelser.

För bara fem år sedan upplevde jag att EU stod starkt både i säkerhetsbyggandets mjuka värden och de hårdare, i form av militära krishanteringsinsatser. EU-samarbetet var attraktivt för länder att söka sig till och orientera sig emot. EU bedrev och medlemsländerna hade viljan att bedriva förhållandevis ambitiösa militära insatser internationellt, som t.ex. Atalanta utanför Afrikas Horn och i Tchad. EU hade skapat snabbinsatsstyrkor, battlegroups, för snabb krishantering.

Till det svenska ordförandeskapets prioriteringar hösten 2009 hörde att öka användbarheten i EUs snabbinsatsstyrkor, både praktiskt och politiskt. Det handlade också om att skapa en fungerande marknad för försvarsmateriel inom EU, istället för 27 separata nationella marknader med de ineffektiviteter detta innebär. 2010 lanserade Sverige tillsammans med Tyskland ett initiativ för ”pooling and sharing”, gemensam styrkeuppbyggnad bland EUs medlemsländer. 

Men EU har de senaste åren förlorat både i attraktivitet, soft power, och militär förmåga och politisk vilja till insatser. Den ekonomiska krisen har inneburit att fördelarna av handel med och ekonomisk integration i EU upplevs ha avtagit, liksom uppfattningen om EU:s politiska handlingskraft. De dåliga ekonomiska tiderna har i grunden påverkat Europas försvarsbudgetar, där tvåsiffriga nedskärningar varit vardagsmat de senaste åren. Aptiten på nya insatser har bland medlemsländerna varit begränsat, vilket också påverkats av ett decenniums svåra insatser i Afghanistan. Fokus i EU-samarbetet har med nödvändighet vänts inåt och till hantering av den ekonomiska krisen.

Krisen har lett till att länder tvekat inför det rationella, till förmån för det politiskt mindre krävande. Ökat mellanstatligt samarbete i förmågeuppbyggnad och skapande av en gemensam försvarsmaterielmarknad i EU är ekonomiskt rationellt. Europa får mer förmåga att kunna göra skillnad med för pengarna. Men en del länder väljer att istället försöka bygga murar och skydda sin inhemska men förhållandevis icke konkurrenskraftiga industri. Så kan man göra – ett tag. Men priset blir att Europa mindre förmår. 

EUs uppfattade och reella möjlighet att göra skillnad i världen har minskat i och med detta. Detta samtidigt som USA varit mycket tydligt om vikten av ökat europeiskt ansvarstagande.

Lösningen är mer samarbete, inte mindre. Och nu belastar den ekonomiska krishanteringen EU och dess medlemsstater mindre än på flera år. Förhoppningsvis innebär detta att EU åter kan vända sig utåt, bygga attraktionskraft som ger ”soft power” och attrahera länder att vilja närma sig EU. Förhoppningsvis ger ett ökande ekonomiskt självförtroende också råg i ryggen för mer gemensamt utrikespolitiskt agerande och mer aptit på gemensamma krishanteringsinsatser.

Ukraina är något av ett lackmustest för EU. Utvecklingen där är så viktig att EU måste komma samman för kraftfulla gemensamma ekonomiska och politiska insatser. Ukrainas tidigare ledning avvisade förra året närmare samverkan med EU, vilket var en grund för protesterna i Kiev. Nu måste EU:s erbjudande om närmare ekonomiska relationer och öppen handel förnyas, samtidigt som ekonomiska stödåtgärder erbjuds landet.

Politiskt är dialogen med Ryssland avgörande. Bara ett enat Europa klarar den, och då tillsammans med USA.

En väl genomförd politik för Ukraina skulle föra upp EU på banan igen, efter några utmanande år i omvärldens ögon.

Mycket tyder på att EU ser och försöker agera i linje med detta. 

Utvecklingen i Ukraina står och väger

Standard

Demonstranterna lyckades få president Janukovytj att lämna Kiev och parlamentet att avsätta honom. Regimen verkar mer eller mindre ha imploderat, när ledande befattningshavare lämnar sina uppdrag. Ukraina saknar därför just nu en fungerande statsledning.

Våld mot civila har än en gång visat sig få motsatt effekt, än vad makthavarna önskar. När krypskyttar används för att döda demonstranter och brutaliteten riktas mot civila, så mobiliserar det människor emot regimen. Önskan efter frihet överväger rädslan för våld.

Det återstår att summera hur många människor som fått sätta livet till och hur många som har skadats under protesterna. Det kan dock utgås ifrån att det behöver bedömas om det har begåtts brott av de politiskt ansvariga, när våld riktats direkt mot civila. Våldet behöver få ett efterspel, då ansvariga ställs till svars. Jag undrar om inte det som hänt borde vara en fråga att pröva både för Europarådet och kanske för internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Men faran för Ukraina är inte över.

Den tidigare presidenten Janukovytj accepterar inte parlamentets avsättningsbeslut, kallar det ”statskupp” och jämför det som hänt med nazisternas maktövertagande i Tyskland, 1933. Jämförelsen är för oss i Sverige i sak obegriplig, men referensen till fascism är en där ofta använd genväg för att misskreditera sina motståndare.

Janukovytj har många anhängare i landets östra, ryssorienterade delar, där språket ryska också används. Den delen av landet är i flera avseenden nära Ryssland. Ryssland stöder också Janukovytj. Vidare finns grupper som möjligen kan komma att agera – också våldsamt – till hans förmån.

Den nuvarande händelseutvecklingen inleddes när Janukovytj förmåddes att avsluta Ukrainas närmande till EU och istället välja ett närmade till och ett ökat beroende av Ryssland.

Det var nog bra att protesterna i Ukraina nådde sin höjdpunkt under en tid då Ryssland var förhindrat från att agera öppet aktivistiskt, på grund av OS i Sotji.

Att Ryssland anser sig ha intresse av att styra utvecklingen i Ukraina kan man utgå ifrån. Att Ryssland inte ändrat syn på detta sitt intresse kan man likaledes utgå från.

Situationen står i mina ögon just nu och väger. Kommer USA och Ryssland till gemensam förståelse om Ukraina kan situationen stabiliseras inför valen som kommer i maj månad.

Om Ryssland känner sina intressen åsidosatta och nu väljer att aktivt stödja Janukovytj, samt underblåsa proryska och västkritiska stämningar och grupperingar, så kommer det att kunna blåsa liv i konflikten.

Ukraina är i ett utsatt läge politisk och ekonomiskt. Politiskt därför att landet är splittrat mellan Ryssland och Europa – politiskt, språkligt och kulturellt. Ekonomiskt bl.a. därför att en sönderfallande ekonomi skapar utsatthet för och exponering mot ryska intressen.

Det är kritiskt viktigt att EU och USA bidrar till stabilisering av ekonomi och politik i Ukraina, t.ex. genom frihandels- och samarbetsavtal. USA och EU måste tala med Ryssland. Storpolitiken, som måste hanteras, ligger i Rysslands relation till Ukraina.

Ingen, absolut ingen, borde ha intresse av ett Ukraina i politiskt eller ekonomiskt sönderfall.

Likväl kan inte risken för att Ryssland föredrar ett de facto rysskontrollerat område av Ukraina, nära den egna gränsen, uteslutas. Kan inte hela landet influeras så kan halva vara att föredra. Det är så vissa tidigare konflikter i Rysslands närområde har slutat, nämligen med de facto rysskontrollerade närområden och delade länder. Skulle detta ske har Europa en utmaning av rang att hantera i decennier framöver.

Men där är vi inte nu och där får vi inte hamna.

Varje land har rätt att självt välja sin väg mot framtiden – det gäller också Ukraina. Lösningen är demokrati och ekonomiska reformer.

 

 

Mycket på spel i Ukraina

Standard

”This is my life principle – no power is worth a drop of blood spilled for it”. (CNN, via hemsidor) Ukrainas president Viktor Janukovytj.

Ingen makt är värd att spilla en droppe blod för … Få uttalanden ter sig mer ironiska när situationen i Ukraina ska beskrivas.

Ukraina är inte vilket land som helst. Det är ett stort europeiskt land, som ännu inte stabilt har valt väg mot framtiden.

Landets moderna politiska historia har präglats av oro och kamp mellan en västvänlig respektive en Rysslandsvänlig agenda.

Till en händelserik, rörig och periodvis omvälvande modern politisk historia hör att kommunisterna har vunnit val och mött motstånd, förgiftning av presidentkandidaten Viktor Jusjtjenko 2004, valfusk och omval, en orange revolution, f.d. premiärminister Julia Tymosjenko har fängslats för påstått maktmissbruk – och nu upplever landet mycket svåra motsättningar, med flera dussin döda.

Det har periodvis verkat som om vägen till europeisk integration skulle anträdas på allvar. Grunden för konflikten nu är att president Viktor Janukovytj stoppade Ukrainas närmanden till och fördjupade handelsrelationer med EU, för att istället orientera sig mot Ryssland.

Ryssland finns i bakgrunden och har med energi och ekonomi försökt påverka Ukrainas orientering. 

President Viktor Janukovytj skyller våldet på oppositionen. Han verkar dock ha bestämt sig för att oppositionen denna gång skall slås ner.

Det finns betydande risk för fortsatta strider, eskalerad våldsanvändning och mer blodspillan. Det förs fram oro för en utveckling mot inbördeskrig i landet.

Regeringen lovar att avstå militärt våld: ”Under no conditions (will) the Ukrainian army … be used in resolving this political crisis,” the minister added. Ukrainas utrikesminister till CNN. Men risken för upptrappning oroar.

Ryssland uttrycker att landet inte kommer att gripa in i Ukraina, men betonar att Ukrainas regering äger rätt att hantera situationen. Redan detta är en markering mot EU och USA.

Ryssland anklagar istället USA, som kräver att Janukovytj stoppar våldet, för att lägga sig i Ukrainas interna angelägenheter.

Ukrainas storlek och betydelse gör att vad som händer där har potential att få djupgående betydelse för Europa.

En politisk klinch i eller över Ukraina skulle kunna cementera dåliga relationer mellan Ryssland och EU, för lång tid framöver. Samarbete gällande Ukraina, skulle kunna skapa en grund för konstruktiva relationer mellan Ryssland och EU.

Mycket står nu på spel. Mycket står just nu och väger. Självfallet för Ukraina, men också för relationerna mellan Ryssland och EU och klimatet i Europa.

http://topbreakingnews.info/ukraine-26-dead-in-protest-violence-cnn/

Ingen tid för bakåtblick

Standard

Klimatet i politiken är idag mycket mer inåtblickande och bakåtblickande, än för bara några år sedan. Det kan vara värt att reflektera över idag, då det varit utrikespolitisk debatt i riksdagen.

För några år sedan stod svensk politik bildligt och bokstavligt talat vid gränsen och blickade med självförtroende ut i omvärlden. Sverige ansågs med självklarhet ha en tydlig roll att spela i internationella organisationer och politik, samt ett ansvar för fred och säkerhet internationellt.

Minns hur Sverige då kändes stå starkt i globaliseringen och med gott självförtroende ville dra nytta av en internationaliserad ekonomi med dess möjligheter till utökad handel.

En globaliseringskommission tillsattes för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Skatter, forskning, utbildning och andra områden sattes in i ett perspektiv av utvecklingen i andra länder. Sverige skulle tillhöra kärnan i europasamarbetet och var hösten 2009 framgångsrikt ordförandeland i EU. Sverige drev tydligt arbetet mot global uppvärmning.

Sverige åtog sig ansvar för och svarade de facto för säkerheten för 10 procent av Afghanistans befolkning och geografiska yta. Stödet för det svenska deltagandet i ISAF var störst bland alla undersökta 50-talet deltagande länder i ISAF. Insatsen i Afghanistan kompletterades av militära insatser i Kosovo, Bosnien, Afrikas horn, Korea, Libyen och Tchad.

Säkerhetspolitiken utvecklades från neutralitet till solidaritet och solidaritetsförklaringen kom att stödjas av alla partier.

Idag står flera partier vid gränsen och blickar inåt. Och inte bara inåt – utan också bakåt. Sentimentet är annorlunda och det är sentimentet i politiken detta handlar om, vilket begränsar det politiska utrymmet för internationella aspekter.

Självförtroendet för Sverige i världen verkar som bortblåst i debatten. Sveriges ansvar för fred och säkerhet internationellt respektive klimatfrågor tonas ner. Vi ska ägna oss åt egna problem, verkar bilden vara.

Det är i mina ögon mycket motsägelsefullt. Sverige har drabbats av krisländernas dåliga självförtroende. Men ekonomin är substantiellt bättre här än där. Människor har det bra. Förtroendet för politiken är gott. Vi klarar bättre än de flesta att ta ansvar och agera internationellt. Men vi vill inte längre?

Sveriges insatser internationellt är personellt på väg mot en lägre nivå. Regeringen aviserar nya insatser i Afrika, vilket är bra.

Men insatserna ställs i debatten emot vår egen säkerhet – de ses inte på samma sätt som förut som en del av gemensamt säkerhetsbyggande. Insatserna accepteras, men freds- och säkerhetsbyggande verkar inte engagera politiken som förr.

Människors rörlighet beskrivs den nu ofta i problematiserande termer – fördelar och frihetliga aspekter tonas ner.

De facto är Sverige mer beroende av omvärlden idag än någonsin tidigare och ändå kommer vi aldrig igen att vara lika lite beroende av omvärlden som idag.

Globaliseringen av ekonomin fortsätter. Konkurrensen hårdnar därmed också. Handeln i världen lär fortsätta öka och välståndsutveckling följer av detta. Nya länder handlar sig rika och den globala ekonomiska och politiska balansen förändras i och med detta.

Välstånd kan bara byggas genom konkurrenskraft och handel. Säkerhet kan bara byggas tillsammans med andra – länder och organisationer.

Det är verkligen inte tid för inåtblick eller bakåtblick. Det är tid att söka förstå omvärlden och vända blickarna utåt. Sverige har goda förutsättningar att klara sig väl i den globaliserade ekonomi och internationella politiska miljö som kommer vare sig vi vill eller inte. 

 

 

Det kalla kriget är inte över i Asien

Standard

Kalla kriget tog inte slut vid murens eller Sovjetunionens fall. I Asien pågår det fortfarande.

Kommunistdiktaturen Nordkorea utövar massivt förtryck av sin egen befolkning, hotar sitt demokratiska grannland Sydkorea, testar kärnvapen och destabiliserar hela regionen genom hot om missilanvändning.

Förtrycket i Nordkorea är av en art och utövas i en skala som världen sannolikt inte tidigare sett många eller kanske ens något exempel på i modern tid. Och detta sker nu, i vår tid.

”Kommissionen slår fast att systematiska och massiva människorättsbrott pågår i Nordkorea. Där sker godtyckliga avrättningar, mord, slaveri, tortyr, fängslanden, våldtäkter, tvångsaborter, trakasserier, svält och försvinnanden. I många fall handlar denna dygnet-runt-terror om brott mot mänskligheten. Här finns vidriga vittnesmål om kvinnor som tvingats dränka sina spädbarn, barn som svultit ihjäl i fängelse och familjer som torterats för att de tittat på utländska filmer.” FN:s utredningskommission för Nordkorea, återgiven i SVD.

Nordkorea håller hundratusentals människor internerade i fångläger i norra delen av landet, läger som närmast kan likas vid Sovjetunionens Gulagarkipelag, och där förhållandena är ytterst allvarliga. Här ligger FN-kommissionens uppskattning av antalet fängslade snarast lågt jämfört med tidigare uppskattningar.

Nordkoreas ledare bör som jag förstår FN:s undersökningskommission ställas inför Internationella Brottmålsdomstolen, ICC.

”Människor har berättat för oss hur de torterats, fängslats, utsatts för sexuellt våld och svält, kidnappats, fråntagits sina barn, tvingats se sina anhöriga avrättas.” Undersökningskommissionens ordförande, Michael Kirby, i Ekot.

Det är svårt att inte anse att Nordkoreas agerande med löpande krigshot utgjort hot mot internationell fred- och säkerhet. FN:s säkerhetsråd behöver agera också om frågan om förtryck av landets befolkning skall föras till ICC.

Det som sannolikt hindrar detta är Folkrepubliken Kina. Inte för att Kina uppskattar Pyongyang – snarare ser Kina Nordkoreas agerande som ett problem också för Kina.

När Nordkorea hotar Sydkorea med krig leder det nämligen till en utökad amerikansk närvaro i Sydkorea och i regionen. Skulle krig utbryta så kommer Nordkorea att förlora och ett krig skulle kanske kunna resultera i amerikansk närvaro över hela den koreanska halvön, som gränsar till Kina. Det vill Kina verkligen inte se.

Kina föredrar av egna skäl status quo – men vill inte se nordkoreanska kärnvapen. Kina vill heller inte se en nordkoreansk regimkollaps och vill därför inte acceptera kraftfulla åtgärder mot Nordkorea från det internationella samfundets sida. Frågan är dock hur stort tålamod Kina har med nuvarande ledning i Nordkorea.

Den som vill förstå vad hela den koreanska halvön skulle kunna vara behöver bara blicka mot Sydkorea.

Sydkorea är en fri, demokratisk rättsstat – med enastående ekonomisk utveckling över tid och är ett av världens mest avancerade utbildningsländer. Sydkorea saknar större naturtillgångar – vilket Nordkorea har, men ingenting vettigt gör av.

Nordkorea förbrukar och förtrycker människor. Sydkoreas framgång bygger på demokratisering och investering i land och människor. Sydkorea är ett av de mest fascinerande länderna i världen. Nordkorea är sannolikt ett av de mest tragiska av alla.