Utan sammanhang fallerar migrationsdebatten

Standard

Det behövs sammanhang i debatten om flyktingkrisen i Europas närhet och i Europa. Partiernas utmaning är att beskriva och hantera hela den situation som Sverige och Europa står inför och lämna sammanhängande svar på de frågor som läget ger upphov till. Vad kan och vill Sverige och Europa göra mer?

  1. Europa omges av ett pärlband av konflikter, som utgör humanitära tragedier och skapar flyktingströmmar. Det krävs sannolikt civila och militära krishanteringsinsatser, det krävs humanitär hjälp och stöd för återuppbyggnad av samhällen och strukturer, det är nödvändigt med politiska och diplomatiska insatser för att bidra till lösning av konflikter.

Vilka civila, militära, humanitära och diplomatiska insatser kan göras för att stabilisera EUs närområde?

Går det att upprätta humanitära skyddszoner i konfliktområden, som med FN-mandat som grund ställs under internationellt beskydd och till vilka humanitärt bistånd effektivt kan riktas?

Går det att nå FN-mandat för att upprätta humanitära korridorer genom och ut från konfliktområden?

Går det att åstadkomma FN-mandat för att upprätta skyddade zoner längs gränsen mellan länder för att hindra konfliktspridning, därigenom stabilisera regioner och skydda flyktingar?

  1. Den fria rörligheten inom EU bygger på att den yttre gränsen är kontrollerad, det är en förutsättning för att människor skall kunna röra sig fritt inom EU. EUs yttre gränser behöver därför upprätthållas. För detta bär vissa medlemsländer särskilt ansvar och får och behöver stöd från övriga länder genom t.ex. FRONTEX.

Vilka ytterligare åtgärder behövs, t.ex. inom ramen för FRONTEX, för att upprätthålla kontrollen över EUs yttre gränser?

Om den yttre gränskontrollen inte upprätthålls, kommer fler enskilda länder istället vidta åtgärder för att upprätthålla sina respektive nationella gränser, så att människor kanske inte längre kan röra sig fritt mellan EUs länder?

  1. De fartyg och flygplan som upprätthåller EUs yttre gränser bidrar i hög grad till att rädda liv, när överlastade båtar går under på Medelhavet. Det har inte minst Sverige, genom Kustbevakningen, gjort. Det finns en skyldighet att rädda liv, bl.a. i Havsrättskonventionen, som gäller all sjöfart.

Vilka ytterligare åtgärder kan göras av Sverige och EU för att rädda liv på Medelhavet och för att minska förekomsten av människosmuggling?

  1. Inom EU råder fri rörlighet för EUs medborgare, men förenad med villkor. Människor har rätt att resa till och vistas i annat EU-land i några månader, men för de nationella välfärdssystemen är arbete och egenförsörjning grunden. Den som inte kan försörja sig i annat EU-land får återvända till hemlandet.

Göran Persson varnade en gång i samband med EUs utvidgning för ”social turism”, d.v.s. att människor skulle söka sig hit för att få del av de svenska välfärdssystemen. Nu visar det sig att människor tvärtom ibland söker sig hit utan att alls söka sig till de svenska välfärdssystemen, utan lever vid sidan av.

  1. Människor med skyddsbehov har rätt att söka asyl i EUs medlemsländer. Det är skyddsbehov som ger grund för uppehållstillstånd. Ansökan ska prövas i det första EU-land som den asylsökande kommer till. Asylrättens utformning är nationell men baseras på internationella konventioner. Prövning av människors skyddsbehov är ett nationellt ansvar. Den som får avslag, efter eventuell överklagan, får lämna landet.

Behöver asylrätten och övriga grunder för uppehållstillstånd förändras eller kompletteras, t.ex. med bruk av med humanitära visum, för att möta de humanitära behoven?

Hur skall mottagningssystemens kapacitet i EUs länder räcka till och hur kan bedömningen av asyl fungera både effektivt och rättssäkert i en tid med många asylsökande?

Hur skall fler EU-länder kunna förmås att ta emot fler flyktingar, för att jämnare fördela ansvaret inom EU?

  1. Människor från länder utanför EU kan också komma till Sverige för att arbeta, genom det nationella regelverket för arbetskraftsinvandring. För denna möjlighet är arbete grund för uppehållstillstånd.

Hur kan rörlighet för arbetskraft upprätthållas och Sveriges klara att konkurrera om nödvändig kompetens när debatten inriktas på att stänga dörrar till Europa?

  1. Om medieuppgifterna som berättar om människor som kommer till Sverige utan att söka asyl eller annan form av uppehållstillstånd stämmer, så är detta oroande och öppnar för både utsatthet och parallellsamhällen. Inte ett enda barn får accepteras att bara försvinna in i osäkerhet och otrygghet. Kontakt med svenska myndigheter är nödvändig.

En helhetsbild är viktig för att förklara den nuvarande situationen och sätta in enskilda åtgärder i ett perspektiv, men visar också hur stor och svår den politiska uppgiften är.

Annonser

Omedvetna förändringar i formuleringen av den säkerhetspolitiska doktrinen?

Standard

Regeringen har nu haft tre olika formuleringar av Sveriges säkerhetspolitiska linje på ett år.

*I Regeringsförklaringen hösten 2014 sades: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.”

Detta innebar ett steg tillbaka i tiden, då regeringen utan stöd i Försvarsberedning eller partiöverläggningar sa att Sverige tjänas väl av militär alliansfrihet och menade att den i sig självt gav förutsättningar för aktivt ansvarstagande. Denna formulering förklarades inte.

Men redan i början av 2015 hade formuleringen förändrats.

*I Utrikesdeklarationen 2015 stod: ”Sverige är inte med i någon militär allians.”

Markeringen mot Natomedlemskap var borta. Det var också bedömningen att militär alliansfrihet var bra för Sverige och gav grund för aktivt ansvarstagande. Kvar stod ett konstaterande av det uppenbara, att Sverige inte var militärt allierat.

*I Regeringsförklaringen 2015 står: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl.”

Detta innebär en återgång till en värdering av den militära alliansfriheten. Ingen förklaring ges av förändringen jämfört med formuleringen i Utrikesdeklarationen eller av hur regeringen menar att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl.

Det är bra att avståndstagandet från Natomedlemskap, som fanns hösten 2014, är borta. Men det var borta redan i Utrikesdeklarationen 2015. Samtidigt hävdar regeringen idag att militär alliansfrihet ”tjänar vårt land väl”, vilket regeringen inte gjorde i Utrikesdeklarationen. Så det är en öppen fråga om det hela är en medveten och entydig förändring.

Stefan Löfven sa, enligt SVD, följande till TT idag: ”Den förra regeringsförklaringen täckte hela mandatperioden. Vad jag säger nu är att vår militära alliansfrihet tjänar oss fortfarande väl. Vi ska inte söka medlemskap i Nato.” Det stärker bilden av omedvetna förändringar i formuleringen av den säkerhetspolitiska doktrinen och de säkerhetspolitiska signaler detta sänder.

Det är vidare osäkert hur riksdagens stöd för formuleringen ser ut, när nu alla fyra Allianspartier är för Natomedlemskap. Kvar finns möjligheten att SD skulle stödja dagens formulering, men det är knappast tillräckligt för någon regering att luta sig mot.

Regeringens formulering av den säkerhetspolitiska linjen har flyttats tre gånger på ett år, förskjutningarna har ännu inte förklarats och det är tveksamt om dagens formulering har brett stöd i riksdagen.

Vikten av bred samsyn ökar.

Natoanslutning kan komma så som EU-medlemskapet gjorde

Standard

På SVD Säkerhetsrådet skriver jag idag om en möjlig omsvängning i Nato-frågan. Här följer texten, under den finns en länk till artikeln.

Natoanslutning kan komma som EU-medlemskapet

Undvik att skapa samma problem med Nato-frågans hantering som en gång kom att prägla frågan om medlemskap i EG/EU. Det finns anledning att lära av detta och behandla Nato-frågan annorlunda, hävdar Sten Tolgfors, försvarsminister 2007-2012.

Det finns likheter i regeringens sätt att argumentera mot Nato med hur den dåvarande socialdemokratiska regeringens argumentation mot EG/EU såg ut – innan omsvängningen kom i ett ekonomiskt krispaket.

I grunden ser både Alliansen och socialdemokraterna värdet och nödvändigheten av nära försvarspolitiska samarbeten och att Sveriges säkerhet hänger mycket nära samman med grannländernas säkerhet. Detta uttrycks också i den politiskt mycket brett accepterade solidaritetsförklaringen.

Men precis som en gång gällande EG/EU verkar motståndet mot medlemskap i den enda de facto etablerade, fungerande och beprövade organisationen för samarbete sitta djupt i flera partier.

Samarbete i och med Europa har så klart alltid varit en nödvändighet för Sverige. Men särskilt socialdemokraterna föredrog länge andra former än medlemskap i EG/EU. Sverige skulle samarbeta nära med EG/EU och gärna ha fri handel med och tillgång till den gemensamma marknaden – men vikten av rösträtt och ansvar för Europa genom fullvärdigt medlemskap sågs inte.

EFTA och småningom EES-avtalet, som gav ekonomiska fördelar men ingen rösträtt i EG/EU, föredrogs framför medlemskap. EG/EU utvidgades i omgångar efter bildandet. Fler och fler länder gick med, men inte Sverige. EG/EU sades hota neutralitetspolitiken och Sverige kunde inte gå med. Först efter Berlinmurens fall kom omsvängningen och först 1995, långt efter Warszawapaktens demontering, blev Sverige medlem.

Det var när den ekonomiska krisen drabbade Sverige som omsvängningen kom. Och den kom snabbt och för många överraskande i oktober 1990. ”Ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen svensk neutralitetspolitik ligger i vårt nationella intresse.” (Skrivelse 1990/91:50) Detta bidrog sannolikt till att skapa grogrund för politisk misstro efter att medlemskap vunnits och till att EU-medlemskapet länge beskrevs som ett illa förankrat elitprojekt.

Det finns paralleller till EG/EU-frågan i hur Natofrågan diskuteras. Samarbete anses också nu vara bättre än medlemskap. Partnerskap med Nato, som gärna fördjupas, ses som idealet. Alltså: Det är bra med partnerskap, så länge Sverige inte är medlem. Men partnerskap med Nato är samtidigt ett slags säkerhetspolitikens svar på EES-avtalet med EG/EU. Samarbeta nära – men utan den rösträtt, de säkerhetsgarantier och det ansvar för Europas säkerhet som fullvärdigt medlemskap ger.

Poängen är nu inte att alla borgerliga partier hade en konsekvent Europapolitik när det begav sig – eller har haft en entydig linje gällande Natomedlemskap. Europafrågan vållade verkligen turbulens i fler partier än ett. Men däremot har utvecklingen nu nått fram till en punkt där Allianspartierna är eniga om Natomedlemskap. Socialdemokraterna är nu, liksom 1990, i regeringsställning och har att hantera Natofrågan de närmaste åren.

Poängen är heller inte att bortse från hur komplicerad den politiska hanteringen av EG/EU-frågan säkerligen var för den tidens politiker.

Men det finns ändå fler paralleller mellan EG/EU- och Natofrågan. En är hur förändrat omvärldsläge och debatt driver fram en gradvis förflyttning av den argumentation som motståndarna till medlemskap använder.

Regeringens beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen har förändrats ett par gånger det senaste året. I regeringsförklaringen 2014 stod att den ”militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl.” I utrikesdeklarationen ett halvår senare stod istället att ”Sverige är inte med i någon militär allians.” Det ena innebar en värdering och en återgång till gamla perspektiv. Det andra var ett konstaterande, utan värdering, men som ändå inte lyfts fram de senaste åren.

Förändringarna i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen gjordes utan stöd i Försvarsberedningen, eller partipolitisk förankring och utan att omvärlden vet om förändringarna var medvetna och avsedda. Därför blir argument om att säkerhetspolitiken inte ska förändras via ”tvära kast” svåra att använda.

Medlemskap vore en naturlig utveckling av den säkerhetspolitiska linje Sverige i stor enighet står för. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra.

Statsministern har talat om Sverige och Finland som ”geografiskt fria ytor”. Försvarsministern lyfter fram bilaterala samarbeten, som alternativ till och argument mot Natomedlemskap. Försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam menar att Nato är för långsamt och ineffektivt i sitt beslutsfattande. Statsministern har också som argument mot medlemskap i Nato sagt att detta inte finns med i försvarsuppgörelsen.

Men 70 år av fred i vår del av världen har inte varit en slump. 66 av dessa år har hanterats av Nato.

Jag tror dock att det kan vara värt att notera att dessa argument faktiskt används. De gamla argumenten mot svenskt Natomedlemskap varken används eller förslår längre. Därför finns en vilja att finna nya argumentationslinjer.

Vilka slutsatser kan dras av detta?

  1. Sannolikheten för att vi närmar oss en omsvängning i Natofrågan ökar. Fler partier tar öppet ställning för medlemskap, senast Centerpartiet och Kristdemokraterna. Opinionen är stadd i förändring. Omvärldsläget är osäkert. Sveriges samarbete med Nato är redan djupgående.

2. Det är positivt med en begynnande sakdebatt. Argumenten mot Nato kan nu börja granskas, precis som argumenten för Natomedlemskap. Regeringsförklaringens förändrade beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje och argumentationen om Sverige och Finland som ”geografiskt fria ytor” har lagts till handlingarna. Spärrarna mot medlemskap sänks.

3. Precis som var fallet med EG/EU kan mycket väl en krissituation komma att utlösa en snabb omsvängning i Natofrågan, i det här fallet en kris av säkerhetspolitiskt slag i Europa. Tiden från omsvängning till ansökan kommer då att vara kort eftersom det finns exogena pådrivande faktorer. Tiden för hantering av en svensk ansökan kommer därmed också möjligen att vara kort.

4. Det vore att föredra med en väl förberedd och ordnad process för medlemskap, inklusive folkbildning, fördjupning och debatt. Vi bör se vad som kan läras av EG/EU-frågans tidiga hantering – och försöka agera annorlunda, helt enkelt eftersom det finns möjlighet till detta. En bred, djup, öppen och saklig debatt är bra för Natofrågans hantering i sak, men är också demokratiskt viktig. Därigenom kan negativa efterspel, av den art som EG/EU-frågan länge präglades av, också minimeras.

STEN TOLGFORS

http://www.svd.se/sten-tolgfors-natoanslutning-kan-komma-som-eu-medlemskapet/om/sakerhetsradet