Regeringen måste reparera relationen till Israel

Standard

Regeringen måste nu finna en väg ur den bilaterala förtroendekrisen med Israel. Om inte Sverige kan tala med båda parter kan ingen roll alls spelas för en solid och fredlig framtida lösning.

Margot Wallström är uppenbarligen inte välkommen till Israel, annat än som turist, och sägs inte kunna få några officiella möten om hon besöker landet.

Israel har tagit mycket illa vid sig av det svenska erkännandet av Palestina.
I många sammanhang vill regeringen framstå som möjlig medlare i internationella konflikter. Vi påstås inte ens kunna utreda Natomedlemskap av bl.a. detta skäl. Men i fallet Israel-Palestina har regeringen omöjliggjort för Sverige att fungera som medlande kraft, eftersom Israel inte ens vill acceptera besök av Sveriges utrikesminister.

Vad gör man i ett sådant läge? Det rimliga vore att sänka tonläget och under hand försöka inleda en dialog med Israel för att finna en väg ur låsningen. Med mindre kan Sverige knappast spela en roll i en freds- och försoningsprocess.

Vad gör regeringen? Jo, istället höjer man tonläget och cementerar därmed låsningen.

I dagens DN finns en läsvärd intervju med Margot Wallström, där hon säger om Israel att ”de har ju en retorik som har gått över alla gränser. Det är inte acceptabelt hur de har pratat om oss och om alla andra.” Hon säger också att ”Israel har ju varit oerhört aggressivt.”

Med andra ord, den politiska konflikten med Israel trappas upp. Låsningarna blir hårdare och vägen ut svårare. Konflikten utspelas i media, inför öppen ridå.

Israel kallade i höstas hem sin ambassadör från Sverige. ”Det är ingen hemlighet att Israel ser Sveriges erkännande av staten Palestina som en ytterst ovänlig handling, säger Emmanuel Nachshon på israeliska UD till Ekot.” Beslutet om erkännande var när det annonserades inte förankrat bland riksdagens partier.

”Vi kommer att kunna bibehålla relationerna, det är jag övertygad om.” Det sa Margot Wallström i samband med erkännandet. (SVT 6 oktober 2014)

”Det har varit kommentarer som förväntat” och ”Vi kommer fortsatt ha goda bilaterala kontakter”, sa Wallström också i samband med erkännandet.

Var det förväntat att Israel skulle avvisa besök av utrikesminister Wallström? Blev resultatet av regeringens agerande fortsatt goda bilaterala kontakter? Kunde relationerna till Israel bibehållas?

Om svaret på frågorna är nej, så har regeringens hantering av frågan misslyckats.

Detta handlar om hur regeringen har skött det utrikespolitiska hantverket. Och som framgår spelar det stor roll hur det utförs, både för Sverige och Sveriges möjligheter att bidra till en konstruktiv lösning.

Annonser

Så föll enigheten med socialdemokraterna i sär

Standard

Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2015 hålls i samma läge som den 2009, nämligen ett par månader innan ett nytt inriktningsbeslut för försvaret skall fattas.

2009 – liksom 2015 – fanns två rapporter från försvarsberedningen att bygga inriktningsbeslutet på. 2008 – precis som 2014 – fanns i försvarsberedningen bred politisk enighet kring dessa rapporter. I denna breda partipolitiska enighet – som också omfattade socialdemokraterna – ingick 2008 det tydliga ställningstagandet att:

“Ingen pliktpersonal ska finnas kvar i insatsorganisationen.” Försvarsberedningen var 2008 också enig om övergång till anställda soldater och sjömän.

Detta skall minnas när Peter Hultqvist idag säger om nya personalförsörjningssystemet att: ”Det drevs igenom med tre rösters marginal i riksdagen”.

2009 – liksom 2015 – utfäste sig regeringen att bygga inriktningspropositionen på de eniga rapporterna från försvarsberedningen. 2009 levererades också en inriktningsproposition som baserades på försvarsberedningens eniga rapporter. Jag utgår från, tror och välkomnar att regeringen också 2015 kommer att utforma propositionen på försvarsberedningens grund.

Om inriktningspropositionen 2009 byggde på eniga försvarsberedningsrapporter, varför blev då inte inriktningsbeslutet 2009 enigt? Därför att socialdemokraterna föll isär i försvarspolitiken och frånträdde de i försvarsberedningen ingångna uppgörelserna.

Det började redan på hösten 2008, då flera företrädare gick emot socialdemokraternas representant Håkan Juholt och den breda uppgörelsen i försvarsberedningen och kallade den oförankrad. I Sälen 2009 gjorde Björn von Sydow utfästelser som jag då bedömde skulle kosta 10-12 miljarder kronor och han hävdade att dessa var förankrade hos den dåvarande partiledaren Mona Sahlin. Det var de inte alls och det hela slutade med att Sydow och socialdemokraterna istället röstade för att försvarsbudgeten skulle skäras ner med 2 miljarder kronor per år, jämfört med Alliansen.

Under Alliansregeringen hade socialdemokraterna fyra olika talespersoner i försvarsfrågor och flera år gemensamma budgetmotioner med vänstern och miljöpartiet, liksom en rödgrön uppgörelse om utrikes- och säkerhetspolitiken inför valet 2010. Socialdemokraterna kom under dessa år att rösta nej till allt från inriktningspropositionen, via SAC-samarbetet om C17 och anskaffningen av Blackhawk, till den nya veteransoldatpolitiken.

Under min tid krävde man också att försvarsbudgeten skulle skäras ner med sammantaget 5 miljarder kronor. Det skall man minnas när Peter Hultqvist idag kritiserar Jan Björklund för underfinansiering av försvaret. Socialdemokraterna ville lägga avsevärt mindre.

Men låt oss gå tillbaka till källorna för att beskriva vad som hände, eftersom många har velat bortse från historien:

Tidningen Fokus skrev (nr 11, 2011):

”När försvarsberedningen i bred enighet lade fram sin stora rapport juni 2008 var det Håkan Juholt som var den egentliga arkitekten, säger personer med insyn. Det var även så Juholt själv såg det.

Men i partiet betraktades han nu som en soloåkare som inte hade förankrat politiken i riksdagsgruppen och partitoppen. Anklagelserna gjorde Juholt ursinnig. Förankra var ju precis vad han hade försökt att göra, men ointresset från partikamraterna för försvarsfrågorna hade varit kompakt vid upprepade sammanträden, menade Juholt. Till slut hade Juholt tvingats göra bedömningarna själv, för att inte spräcka beredningens deadline.

Och inför regeringens försvarsproposition i början av 2009 hårdnade de politiska motsättningarna i en strid om värnplikten. Försvarsberedningen och Juholt ville avskaffa den, liksom pliktutredningen. Men partiets nya försvarspolitiska talesman Anders Karlsson, tillika ordförande i utskottet, ville behålla den, liksom förra socialdemokratiska försvarsministern Björn von Sydow.”

Tidningen Fokus fortsatte artikeln med att citera undertecknad: ”Jag har haft tre representanter för socialdemokraterna på mitt kontor. Juholt, Karlsson och Björn von Sydow. Alla med olika linjer. Ingen av dem har haft mandat att tala för socialdemokraterna. Man kan inte föra förhandlingar med ett parti som saknar politik, sa Tolgfors i riksdagsdebatten den 13 juni 2009.”

I en interpellationsdebatt i riksdagen den 4 juni 2010, sa jag följande. Samtliga stycken är citat från riksdagens protokoll:

”Försvarsberedningen lyckades också nå bred enighet i två rapporter, i december 2007 och juni 2008. Regeringen tog fasta på det och beredningens förslag och byggde inriktningspropositionen om det nya försvaret på beredningens rapporter. Jag var tydlig till Håkan Juholt under beredningens arbete med att jag avsåg att skriva en proposition utifrån beredningens rapport och förslag. Det var viktigt för honom då, och jag levererade också detta.

Oppositionens representanter i beredningen lyckades dock inte leverera beredningens överenskommelse i riksdagen. Tvärtom hävdade Socialdemokraterna öppet att partiets representant i Försvarsberedningen inte hade förankrat beredningens slutsatser och rapporter i partiets riksdagsgrupp.

Därför ansåg sig Socialdemokraterna inte vara bundna av uppgörelserna i Försvarsberedningen och röstade emot, blankt och rakt av, det som partierna i beredningen, inklusive Håkan Juholt, hade kommit överens om.”

”Så här sade man i Rapport den 21 januari 2009: ”Björn von Sydow, tidigare försvarsminister, s, avfärdade vid Folk och Försvars rikskonferens i veckan socialdemokraten Håkan Juholts insats i Försvarsberedningen som inte förankrad i partiet.”

”Jag hade gärna använt Försvarsberedningen för dialog inför inriktningspropositionen, men det var inte möjligt eftersom Juholts parti tog avstånd från dess slutsatser.

Så här beskrev tidningen Fokus det den 27 februari 2009 i en text om Socialdemokraternas utveckling: Förvirrat är det även i försvarspolitiken. Håkan Juholt har soloåkt i Försvarsberedningen där partierna tillsammans förbereder den nya politiken. Enligt Fokus källor förankrade inte Juholt frågorna i vare sig försvarsutskottet, gruppstyrelsen eller riksdagsgruppen. Där kommer problemet.”

”Det försvarspolitiken inte mår bra av är att landets dåvarande största parti inte förmår att leva upp till ingångna överenskommelser. Man ingår överenskommelse på överenskommelse, och sedan havererar man när frågan kommer till riksdagen. Det är inte en seriös hantering.

I min soffa på departementet hade jag Håkan Juholt, Björn von Sydow och Anders Karlsson för att diskutera inriktningspropositionen. Ingen av dem hade mandat att diskutera. Ingen av dem hade mandat att förhandla. Ingen av dem hade några förslag eller kunde lyfta fram några ståndpunkter som ansågs viktiga för Socialdemokraterna. Jag frågade också flera socialdemokrater om ni står fast vid de överenskommelser som är gjorda i Försvarsberedningen. Svaret var ja. Sedan kom frågan till riksdagen, och då blev svaret nej.

Om de överenskommelser man har ingått i Försvarsberedningen under ett par års förberedelsearbete inte anses gälla, och några andra synpunkter inte framförs, hur ska det då gå till att komma överens?”

”Jag kan nu konstatera att Juholt och Juholts parti har röstat emot alla delar av inriktningspropositionen som kommer från Försvarsberedningen – allt punkt för punkt.”

”Breda överenskommelser är jättebra när man kan träffa dem och när partierna står för ingångna överenskommelser. Jag hade gärna sett det. Vi hade två sjupartiöverenskommelser i beredningen och ytterligare en i Pliktutredningen. Socialdemokraterna har lämnat dem alla.”

Några länkar från när det begav sig:

http://tolgforsarkiv.wordpress.com/2009/01/28/dags-for-konkreta-besked-fran-sahlin/

http://tolgforsarkiv.wordpress.com/2009/02/17/besked-fran-s-om-forsvarspolitiken-pa-mandag/

http://tolgforsarkiv.wordpress.com/2009/04/26/ofinansierade-salenutspel-havererade/

http://tolgforsarkiv.wordpress.com/2009/04/16/socialdemokratisk-inkonsekvens/

http://tolgforsarkiv.wordpress.com/2010/08/29/vilka-signaler-sander-de-rodgrona/

Tydliggör beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen

Standard

Idag skriver jag på DN Debatt om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Sverige har en försvarspolitik som betonar samarbete med andra och sedan regeringsförklaringen i höstas en beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen som ånyo börjat betona Sverige som skiljt från andra. Klart står att detta gör det svårt att få säkerhets- och försvarspolitiken att hålla samman.

Den militära alliansfriheten har under ett antal år sällan betonats, eftersom den inte är tillräcklig för att beskriva Sveriges linje. Sverige är ett land som bygger säkerhet tillsammans med andra och driver en solidarisk säkerhetspolitik. Vi har betonat detta – vad Sverige är och gör. Men så, 2014, faller regeringen Löfven tillbaka och betonar återigen vad Sverige inte är och inte ska göra.

I regeringsförklaringen sa regeringen: “Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl.” Detta flyttade beskrivningen av säkerhetspolitiken ett par decennier tillbaka i tiden. Det är en återblickande beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen, som hittills inte har förklarats av regeringen.

Det är oklokt av regeringen att i en tid med konflikt i Europa avfärda både Nato-medlemskap och utredning av dess konsekvenser.

Socialdemokraterna har historiskt undvikit att ge vänsterpartiet utrymme i säkerhetspolitiken. Men 2014 baserades regeringens förändring i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen såvitt känt på stöd enbart från Vänsterpartiet, ett parti som också anser att EU siktar på att bli en militär stormakt och vill kalla hem Sveriges Nato-ambassadör. Detta är olyckligt.

Nu behöver beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen och det politiska stödet för den tydliggöras.

Här är länk till artikeln: http://www.dn.se/debatt/sveriges-sakerhetspolitik-behover-bred-forankring/