Ny frihetssyn bakom EU-valet

Standard

Att förhålla sig till en förändrad syn på frihet är en av de etablerade partiernas stora utmaningar inför riksdagsvalet i september. Lämnar de inte bra svar så lär många unga söka svar på vad man ser som sin tids frihetsfrågor bland vänsterpartier och de gröna. Att vinna frihetsfrågorna hör till det viktigaste för särskilt allianspartierna och förutsättningarna torde finnas.

Min politiska generations syn på frihet präglades mycket av viljan till frihet från statlig styrning.

När vi växte upp fanns inga friskolor, ingen kommersiell radio eller TV – två TV-kanaler ansågs räcka. Det var monopol också på post, telefon och apotek. Sverige stod utanför EG och drev neutralitetspolitik. Välfärdssystemen var monolitiska.

Politikens perspektiv handlade nästan uteslutande om relationen mellan staten och individen. Hur långt in i människors livsval skulle staten tillåtas styra? Vilket utrymme skulle enskilda människor ha för sina livsval ställt mot statlig styrning och krav på enhetliga, i meningen likadana val för alla, system i välfärden. Vem visste bäst hur livet skulle levas – staten eller du själv?

Detta landade bl.a. i synen att staten inte skulle vara moraliserande, politiken skulle retirera från människors vardagliga liv och relationer. Staten skulle inte lägga sig i eller styra människors livsval. Många ville skaka av sig statens begränsningar.

Idag handlar inte minst unga människors syn på frihet om samhällets – inte kanske främst statens – begränsningar av individers frihet. Politik handlar därför mycket om individers relation till andra individer och grupper. Attityder och värderingar som begränsar människor blir politiska i traditionell mening. Det är iallafall mitt intryck.

Homosexuellas rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män, arbete mot rasism, fertilitetsfrågor och familjefrågor har de senaste åren på allvar tagit plats i den politiska debatten. För många människor är detta med självklarhet centrala frihetsfrågor – samtidigt som en del kritiker anser att de helst inte skall politiseras alls.

Perspektivet är alltså inte bara människors frihet från statens styrning, utan lika mycket människors rättigheter gentemot staten, eller individuella rättigheter givna av eller kodifierade av staten.

Framförallt handlar det också om människors rättigheter gentemot varandra, att den enes moral inte skall läggas på eller begränsa den andres livsval. Var och en ska ha rätt att vara sig själv och leva som man vill.

Ibland förutsätter detta inte bara attitydförändringar utan politisk medverkan i förändring av äktenskapslagstiftning, diskrimineringslagar, kvotering, eller familjerätt och inseminationsregelverk.

Betraktas frihetsfrågan med de glasögonen på är Fi:s framgång inte så konstig. Jämställdhet är, liksom homosexuellas rättigheter, nu en del av frihetsdebattens mittfåra. Det är upp till de etablerade partierna att utveckla och driva t.ex. egen bra jämställdhetspolitik.

En av de första i moderaterna som såg vikten av dessa frågor var Fredrik Reinfeldt när han 1994 röstade för partnerskapslagen i riksdagen, då partiet ännu var emot. En av de som på senare år drivit sådana frågor väl är Niklas Wykman, i MUF.

Att min politiska generation en gång ägnade relationen stat-individ sådan uppmärksamhet och såg på frihet som frihet från statlig styrning, är helt begripligt givet hur Sverige då såg ut. Att många unga idag ser på frihet på ett annat sätt, som en frihet i samhället att göra sin egna livsval utan fördömande eller särbehandling, är också begripligt, givet hur samhället ser ut nu.

Utmaningen är att kombinera de båda perspektiven, som jag nämner ovan. Den politiska kraften i det nya frihetsperspektivet är betydande och de etablerade partierna gör väl i att förhålla sig noga i frågorna. De kan redan nu påverka valresultat.

Vad kan därefter nästa frihetsfråga bli? Jag tror skolan. Få människor upplever sådana begränsningar i livet som de som lämnar skolan utan att fullt ut kunna läsa och skriva, utan fullgoda grundkunskaper. Men till detta får jag anledning att återkomma.

Ett Sverige utan styrning?

Standard

Det finns en risk att Sverige kan komma att stå utan styrning under en tid efter valet och får se en utdragen regeringsbildning. De stora och etablerade partierna går svagt, samtidigt som vänstern, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ har en stor del av valmanskåren. Det är en dålig tid att gå in i oförberedd.

Det är den totala paradoxen. Stefan Löfven är på väg att göra ett riktigt svagt val, kanske t.o.m sämre än det val som fick Mona Sahlin att lämna – men han kan ändå bli statsminister.

Socialdemokraterna får i Sifo 30,9 procent. Samtidigt ligger vänstern och miljöpartiet tillsammans på drygt 18 procent. Redan detta styrkeförhållande visar att socialdemokraterna från en svag position måste förhandla inte bara med miljöpartiet, utan dessutom med vänstern, vid ett eventuellt regeringsskifte. 

Lägg till detta feministiskt initiativ, som når tre procent och tar väljare främst från övriga vänsterblocket. Skulle (Fi) komma in i riksdagen, även om detta är mer än osäkert, så ska Löfven förhandla med ett vänsterparti till, ett parti som saknar ekonomisk politik och tycker att offentlig ekonomi är ett överskattat ämne att ens diskutera.

Lägg därtill också ett (SD), som når nära nio procent och som inga seriösa partier vill samverka med. 

Inom Alliansen ökar centern till fem procent, men (kd) ligger kvar under fyraprocentsstrecket. (KD) är dock ett spurtparti, van vid att brottas kring strecket. Moderaterna ligger på drygt 23 procent, betydligt under förra valresultatet som var det bästa någonsin, men organisationen är som jag upplever det väl motiverad för valrörelsen. (FP) har haft en stabil nivå under lång tid och får nu sju procent. Sammantaget har Alliansen nu 38,7 procent (KD) inräknat, mot de rödgrönas 48,5 procent. 

Det finns en risk att Sverige vid ett eventuellt regeringsskifte under en tid efter valet kan komma att stå utan styrning, under en utdragen regeringsbildning, med ett icke koordinerat vänsterblock, en svag socialdemokrati som utmanas av betydande vänsterkrafter, och med ett oseriöst och osympatiskt (SD) som söker vågmästarroll, samtidigt som Alliansen ser försvagat väljarstöd. Det är det sista Sverige behöver i den tid vi lever i. 

Dessa förutsättningar borde sända en övertydlig signal till Stefan Löfven om vikten av att stabilisera sitt regeringsalternativ före valet, genom förhandlingar i sak. Alliansens alternativ är på plats, men måste vinna ökat väljarstöd. 

Efter valet i mitten av september skall ministerposter fördelas, mellan partier och personer, regeringskansliet bemannas, en regeringsdeklaration arbetas fram, och statsbudgeten klaras av. Den möjliga tiden att påverka statsbudgeten räknas i dagar, efter ett val med regeringsskifte. Skall detta vara möjligt måste politiken finnas klar på valdagen och bemanningen förberedd. I det här fallet är dock Stefan Löfvens hela ide’ att inte förhandla på förhand.

Att detta inte är ett enkelt förhållningssätt visar de senaste dagarnas diskussioner om försvaret, där socialdemokraterna gjort upp med Alliansen och gett besked om att nästa regering har att leverera uppgörelsen plus 900 miljoner kronor i höjda anslag. Detta avvisades två dagar senare av miljöpartiet, som menade att en ny regering har att göra upp om allt, i en helhet.  

Att så sent som i maj månad inte ha börjat förhandla sig samman mellan de partier som önskar ingå i en regering ökar risken för problem – om inte annat så av rent tidsmässiga skäl. Att inte ha börjat göra upp med 2/5 av sitt tänkta parlamentariska underlag, när man själv bara sitter på 3/5 av det nödvändiga stödet är milt sagt modigt. Lägg därtill att partierna i utgångsläget verkligen inte alltid tycker lika i sak.

Valutgången är på inget sätt avgjord. Det som dock står klart redan nu är vikten av förberedelser för att mildra osäkerheten i det rörliga och potentiellt röriga parlamentariska läge som kan komma att uppstå.

Försvarsreformen genomförs med stabila anslag

Standard

Det sägs ibland att de svenska försvarsanslagen har skurits ner i 25 års tid. Riktigt så förhåller det sig inte. Sedan 2008 har de varit närmast konstanta och i och med inriktningsbeslutet 2009 bröts den tidigare trenden av kraftiga neddragningar av försvarets ekonomi.

Grunden för försvarsreformen var att det nya försvaret skulle genomföras med oförändrade anslag, för att ge stabila förutsättningar för den omfattande omställningen. Riksrevisionen konstaterade nyligen också just detta:

”Sett till den anslagstilldelning som skett under perioden och den del som utgörs av pris- och löneomräkning kan Riksrevisionen konstatera att försvarsanslaget i princip hållits oförändrat under perioden 2009–2014.”

”Det totala försvarsanslaget har i reala termer i stort sett hållits oförändrat mellan 2009 och 2014. Samtidigt visar Riksrevisionens beräkningar att anslaget för förbandsverksamheten tillförts betydande medel utöver den nivå som Försvarsmakten föreslog i underlaget till 2009-års inriktningsproposition. År 2014 ligger förbandsanslaget omkring 1 300 miljoner kronor högre än vad Försvarsmakten räknade med i sitt underlag till inriktningspropositionen.”

Försvarsreformen har alltså genomförts med stabila, eller svagt ökande anslag.

Försvarsanslagen i dollar, 2011 års priser och växelkurser:

2008            2009            2010            2011            2012            2013

6337            6215            6726            6324            6459            6469

Försvarsanslagen som andel av BNP:

2008            2009            2010            2011            2012           2013

1,2                1,2                1,3                1,2                1,2                1,2

Försvarsanslagen i SEK, dagens priser:

2008            2009            2010            2011            2012            2013

39710          38751          42423          41070          42301          42473

(Källa i samtliga fall SIPRI)

Under perioden sedan 2009 har Försvarsmakten också hanterat sin ekonomi i balans. Försvarsmakten har utvecklat sin ekonomistyrning. Riksrevisionen konstaterar också detta:

”Försvarsmakten har under perioden 2009–2013 bedrivit verksamheten inom tilldelade anslag.” Argument om att svarta hål i försvarets ekonomi skulle tala emot anslagsökningar har därmed fallit bort.

Det är alltså inte att så försvarsanslagen skurits ner i 25 år. Anslagen har varit tämligen stabila sedan 2008. Det stämmer heller inte att Försvarsmakten hanterar sin ekonomi undermåligt. En betydelsefull utveckling har skett.

Under Försvarsbeslutsperioden 2010-2014 har ekonomin varit oförändrad och Försvarsmakten har bedrivit verksamheten i ekonomisk balans. För 2015 och framåt fattades inga beslut 2009 – statens budgetperspektiv är tre årigt och inriktningsbeslutet var fyraårigt. Det hör till varje försvars- och inriktningsbeslut att balansera uppgifter och ekonomi. Men politiken måste vara beredd att fatta kompletterande beslut i stora reformer om och när detta krävs. Försvarsmakten hade fram till för ett par år sedan bilden att mindre tillskott var nödvändiga från 2015, nu bedöms behovet vara avsevärt större. Jag tolkar Alliansens besked om försvarsanslagen som beredvillighet att tillföra medel för kommande perioder. Det vore alldeles utmärkt.