Utan sammanhang fallerar migrationsdebatten

Standard

Det behövs sammanhang i debatten om flyktingkrisen i Europas närhet och i Europa. Partiernas utmaning är att beskriva och hantera hela den situation som Sverige och Europa står inför och lämna sammanhängande svar på de frågor som läget ger upphov till. Vad kan och vill Sverige och Europa göra mer?

  1. Europa omges av ett pärlband av konflikter, som utgör humanitära tragedier och skapar flyktingströmmar. Det krävs sannolikt civila och militära krishanteringsinsatser, det krävs humanitär hjälp och stöd för återuppbyggnad av samhällen och strukturer, det är nödvändigt med politiska och diplomatiska insatser för att bidra till lösning av konflikter.

Vilka civila, militära, humanitära och diplomatiska insatser kan göras för att stabilisera EUs närområde?

Går det att upprätta humanitära skyddszoner i konfliktområden, som med FN-mandat som grund ställs under internationellt beskydd och till vilka humanitärt bistånd effektivt kan riktas?

Går det att nå FN-mandat för att upprätta humanitära korridorer genom och ut från konfliktområden?

Går det att åstadkomma FN-mandat för att upprätta skyddade zoner längs gränsen mellan länder för att hindra konfliktspridning, därigenom stabilisera regioner och skydda flyktingar?

  1. Den fria rörligheten inom EU bygger på att den yttre gränsen är kontrollerad, det är en förutsättning för att människor skall kunna röra sig fritt inom EU. EUs yttre gränser behöver därför upprätthållas. För detta bär vissa medlemsländer särskilt ansvar och får och behöver stöd från övriga länder genom t.ex. FRONTEX.

Vilka ytterligare åtgärder behövs, t.ex. inom ramen för FRONTEX, för att upprätthålla kontrollen över EUs yttre gränser?

Om den yttre gränskontrollen inte upprätthålls, kommer fler enskilda länder istället vidta åtgärder för att upprätthålla sina respektive nationella gränser, så att människor kanske inte längre kan röra sig fritt mellan EUs länder?

  1. De fartyg och flygplan som upprätthåller EUs yttre gränser bidrar i hög grad till att rädda liv, när överlastade båtar går under på Medelhavet. Det har inte minst Sverige, genom Kustbevakningen, gjort. Det finns en skyldighet att rädda liv, bl.a. i Havsrättskonventionen, som gäller all sjöfart.

Vilka ytterligare åtgärder kan göras av Sverige och EU för att rädda liv på Medelhavet och för att minska förekomsten av människosmuggling?

  1. Inom EU råder fri rörlighet för EUs medborgare, men förenad med villkor. Människor har rätt att resa till och vistas i annat EU-land i några månader, men för de nationella välfärdssystemen är arbete och egenförsörjning grunden. Den som inte kan försörja sig i annat EU-land får återvända till hemlandet.

Göran Persson varnade en gång i samband med EUs utvidgning för ”social turism”, d.v.s. att människor skulle söka sig hit för att få del av de svenska välfärdssystemen. Nu visar det sig att människor tvärtom ibland söker sig hit utan att alls söka sig till de svenska välfärdssystemen, utan lever vid sidan av.

  1. Människor med skyddsbehov har rätt att söka asyl i EUs medlemsländer. Det är skyddsbehov som ger grund för uppehållstillstånd. Ansökan ska prövas i det första EU-land som den asylsökande kommer till. Asylrättens utformning är nationell men baseras på internationella konventioner. Prövning av människors skyddsbehov är ett nationellt ansvar. Den som får avslag, efter eventuell överklagan, får lämna landet.

Behöver asylrätten och övriga grunder för uppehållstillstånd förändras eller kompletteras, t.ex. med bruk av med humanitära visum, för att möta de humanitära behoven?

Hur skall mottagningssystemens kapacitet i EUs länder räcka till och hur kan bedömningen av asyl fungera både effektivt och rättssäkert i en tid med många asylsökande?

Hur skall fler EU-länder kunna förmås att ta emot fler flyktingar, för att jämnare fördela ansvaret inom EU?

  1. Människor från länder utanför EU kan också komma till Sverige för att arbeta, genom det nationella regelverket för arbetskraftsinvandring. För denna möjlighet är arbete grund för uppehållstillstånd.

Hur kan rörlighet för arbetskraft upprätthållas och Sveriges klara att konkurrera om nödvändig kompetens när debatten inriktas på att stänga dörrar till Europa?

  1. Om medieuppgifterna som berättar om människor som kommer till Sverige utan att söka asyl eller annan form av uppehållstillstånd stämmer, så är detta oroande och öppnar för både utsatthet och parallellsamhällen. Inte ett enda barn får accepteras att bara försvinna in i osäkerhet och otrygghet. Kontakt med svenska myndigheter är nödvändig.

En helhetsbild är viktig för att förklara den nuvarande situationen och sätta in enskilda åtgärder i ett perspektiv, men visar också hur stor och svår den politiska uppgiften är.

Annonser

Omedvetna förändringar i formuleringen av den säkerhetspolitiska doktrinen?

Standard

Regeringen har nu haft tre olika formuleringar av Sveriges säkerhetspolitiska linje på ett år.

*I Regeringsförklaringen hösten 2014 sades: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.”

Detta innebar ett steg tillbaka i tiden, då regeringen utan stöd i Försvarsberedning eller partiöverläggningar sa att Sverige tjänas väl av militär alliansfrihet och menade att den i sig självt gav förutsättningar för aktivt ansvarstagande. Denna formulering förklarades inte.

Men redan i början av 2015 hade formuleringen förändrats.

*I Utrikesdeklarationen 2015 stod: ”Sverige är inte med i någon militär allians.”

Markeringen mot Natomedlemskap var borta. Det var också bedömningen att militär alliansfrihet var bra för Sverige och gav grund för aktivt ansvarstagande. Kvar stod ett konstaterande av det uppenbara, att Sverige inte var militärt allierat.

*I Regeringsförklaringen 2015 står: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl.”

Detta innebär en återgång till en värdering av den militära alliansfriheten. Ingen förklaring ges av förändringen jämfört med formuleringen i Utrikesdeklarationen eller av hur regeringen menar att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl.

Det är bra att avståndstagandet från Natomedlemskap, som fanns hösten 2014, är borta. Men det var borta redan i Utrikesdeklarationen 2015. Samtidigt hävdar regeringen idag att militär alliansfrihet ”tjänar vårt land väl”, vilket regeringen inte gjorde i Utrikesdeklarationen. Så det är en öppen fråga om det hela är en medveten och entydig förändring.

Stefan Löfven sa, enligt SVD, följande till TT idag: ”Den förra regeringsförklaringen täckte hela mandatperioden. Vad jag säger nu är att vår militära alliansfrihet tjänar oss fortfarande väl. Vi ska inte söka medlemskap i Nato.” Det stärker bilden av omedvetna förändringar i formuleringen av den säkerhetspolitiska doktrinen och de säkerhetspolitiska signaler detta sänder.

Det är vidare osäkert hur riksdagens stöd för formuleringen ser ut, när nu alla fyra Allianspartier är för Natomedlemskap. Kvar finns möjligheten att SD skulle stödja dagens formulering, men det är knappast tillräckligt för någon regering att luta sig mot.

Regeringens formulering av den säkerhetspolitiska linjen har flyttats tre gånger på ett år, förskjutningarna har ännu inte förklarats och det är tveksamt om dagens formulering har brett stöd i riksdagen.

Vikten av bred samsyn ökar.

Natoanslutning kan komma så som EU-medlemskapet gjorde

Standard

På SVD Säkerhetsrådet skriver jag idag om en möjlig omsvängning i Nato-frågan. Här följer texten, under den finns en länk till artikeln.

Natoanslutning kan komma som EU-medlemskapet

Undvik att skapa samma problem med Nato-frågans hantering som en gång kom att prägla frågan om medlemskap i EG/EU. Det finns anledning att lära av detta och behandla Nato-frågan annorlunda, hävdar Sten Tolgfors, försvarsminister 2007-2012.

Det finns likheter i regeringens sätt att argumentera mot Nato med hur den dåvarande socialdemokratiska regeringens argumentation mot EG/EU såg ut – innan omsvängningen kom i ett ekonomiskt krispaket.

I grunden ser både Alliansen och socialdemokraterna värdet och nödvändigheten av nära försvarspolitiska samarbeten och att Sveriges säkerhet hänger mycket nära samman med grannländernas säkerhet. Detta uttrycks också i den politiskt mycket brett accepterade solidaritetsförklaringen.

Men precis som en gång gällande EG/EU verkar motståndet mot medlemskap i den enda de facto etablerade, fungerande och beprövade organisationen för samarbete sitta djupt i flera partier.

Samarbete i och med Europa har så klart alltid varit en nödvändighet för Sverige. Men särskilt socialdemokraterna föredrog länge andra former än medlemskap i EG/EU. Sverige skulle samarbeta nära med EG/EU och gärna ha fri handel med och tillgång till den gemensamma marknaden – men vikten av rösträtt och ansvar för Europa genom fullvärdigt medlemskap sågs inte.

EFTA och småningom EES-avtalet, som gav ekonomiska fördelar men ingen rösträtt i EG/EU, föredrogs framför medlemskap. EG/EU utvidgades i omgångar efter bildandet. Fler och fler länder gick med, men inte Sverige. EG/EU sades hota neutralitetspolitiken och Sverige kunde inte gå med. Först efter Berlinmurens fall kom omsvängningen och först 1995, långt efter Warszawapaktens demontering, blev Sverige medlem.

Det var när den ekonomiska krisen drabbade Sverige som omsvängningen kom. Och den kom snabbt och för många överraskande i oktober 1990. ”Ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen svensk neutralitetspolitik ligger i vårt nationella intresse.” (Skrivelse 1990/91:50) Detta bidrog sannolikt till att skapa grogrund för politisk misstro efter att medlemskap vunnits och till att EU-medlemskapet länge beskrevs som ett illa förankrat elitprojekt.

Det finns paralleller till EG/EU-frågan i hur Natofrågan diskuteras. Samarbete anses också nu vara bättre än medlemskap. Partnerskap med Nato, som gärna fördjupas, ses som idealet. Alltså: Det är bra med partnerskap, så länge Sverige inte är medlem. Men partnerskap med Nato är samtidigt ett slags säkerhetspolitikens svar på EES-avtalet med EG/EU. Samarbeta nära – men utan den rösträtt, de säkerhetsgarantier och det ansvar för Europas säkerhet som fullvärdigt medlemskap ger.

Poängen är nu inte att alla borgerliga partier hade en konsekvent Europapolitik när det begav sig – eller har haft en entydig linje gällande Natomedlemskap. Europafrågan vållade verkligen turbulens i fler partier än ett. Men däremot har utvecklingen nu nått fram till en punkt där Allianspartierna är eniga om Natomedlemskap. Socialdemokraterna är nu, liksom 1990, i regeringsställning och har att hantera Natofrågan de närmaste åren.

Poängen är heller inte att bortse från hur komplicerad den politiska hanteringen av EG/EU-frågan säkerligen var för den tidens politiker.

Men det finns ändå fler paralleller mellan EG/EU- och Natofrågan. En är hur förändrat omvärldsläge och debatt driver fram en gradvis förflyttning av den argumentation som motståndarna till medlemskap använder.

Regeringens beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen har förändrats ett par gånger det senaste året. I regeringsförklaringen 2014 stod att den ”militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl.” I utrikesdeklarationen ett halvår senare stod istället att ”Sverige är inte med i någon militär allians.” Det ena innebar en värdering och en återgång till gamla perspektiv. Det andra var ett konstaterande, utan värdering, men som ändå inte lyfts fram de senaste åren.

Förändringarna i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen gjordes utan stöd i Försvarsberedningen, eller partipolitisk förankring och utan att omvärlden vet om förändringarna var medvetna och avsedda. Därför blir argument om att säkerhetspolitiken inte ska förändras via ”tvära kast” svåra att använda.

Medlemskap vore en naturlig utveckling av den säkerhetspolitiska linje Sverige i stor enighet står för. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra.

Statsministern har talat om Sverige och Finland som ”geografiskt fria ytor”. Försvarsministern lyfter fram bilaterala samarbeten, som alternativ till och argument mot Natomedlemskap. Försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam menar att Nato är för långsamt och ineffektivt i sitt beslutsfattande. Statsministern har också som argument mot medlemskap i Nato sagt att detta inte finns med i försvarsuppgörelsen.

Men 70 år av fred i vår del av världen har inte varit en slump. 66 av dessa år har hanterats av Nato.

Jag tror dock att det kan vara värt att notera att dessa argument faktiskt används. De gamla argumenten mot svenskt Natomedlemskap varken används eller förslår längre. Därför finns en vilja att finna nya argumentationslinjer.

Vilka slutsatser kan dras av detta?

  1. Sannolikheten för att vi närmar oss en omsvängning i Natofrågan ökar. Fler partier tar öppet ställning för medlemskap, senast Centerpartiet och Kristdemokraterna. Opinionen är stadd i förändring. Omvärldsläget är osäkert. Sveriges samarbete med Nato är redan djupgående.

2. Det är positivt med en begynnande sakdebatt. Argumenten mot Nato kan nu börja granskas, precis som argumenten för Natomedlemskap. Regeringsförklaringens förändrade beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje och argumentationen om Sverige och Finland som ”geografiskt fria ytor” har lagts till handlingarna. Spärrarna mot medlemskap sänks.

3. Precis som var fallet med EG/EU kan mycket väl en krissituation komma att utlösa en snabb omsvängning i Natofrågan, i det här fallet en kris av säkerhetspolitiskt slag i Europa. Tiden från omsvängning till ansökan kommer då att vara kort eftersom det finns exogena pådrivande faktorer. Tiden för hantering av en svensk ansökan kommer därmed också möjligen att vara kort.

4. Det vore att föredra med en väl förberedd och ordnad process för medlemskap, inklusive folkbildning, fördjupning och debatt. Vi bör se vad som kan läras av EG/EU-frågans tidiga hantering – och försöka agera annorlunda, helt enkelt eftersom det finns möjlighet till detta. En bred, djup, öppen och saklig debatt är bra för Natofrågans hantering i sak, men är också demokratiskt viktig. Därigenom kan negativa efterspel, av den art som EG/EU-frågan länge präglades av, också minimeras.

STEN TOLGFORS

http://www.svd.se/sten-tolgfors-natoanslutning-kan-komma-som-eu-medlemskapet/om/sakerhetsradet

Socialdemokraterna krävde miljardnedskärningar av försvarsanslagen

Standard

Socialdemokraternas försvarsanslag var under mina år som försvarsminister totalt 5 miljarder kronor lägre än Alliansregeringens försvarsanslag.

Åsa Lindestam, vice ordförande i Försvarsutskottet, verkar i DI och flera andra tidningar inte bara ha glömt detta, utan också att hon och hennes parti så sent som 2010 tillsammans med vänsterpartiet hade som vallöfte att försvarsbudgeten skulle skäras ner med 2 miljarder kronor.

Hennes påstående om att Alliansregeringen hade ”åtta år” av ”nedskärningar av Försvarsmaktens resurser” är felaktigt.

Sveriges försvarsanslag hölls under Alliansregeringens tid realt oförändrade från 2008 och framåt. Socialdemokraterna krävde däremot betydande nedskärningar även efter 2008, men utan att precisera hur de skulle gå att genomföra, eller vad det skulle innebära för försvarsförmågan.

I själva verket var socialdemokraternas krav på miljardnedskärningar av försvaret ett hinder för breda uppgörelser i försvarspolitiken. Socialdemokraterna hade helt enkelt inte råd med några försvarsreformer, eftersom de krävde dessa nedskärningar.

Under min tid som försvarsminister möttes jag årligen av yrkanden från rödgröna partier om kraftiga nedskärningar av försvaret. I den mån oppositionen alls presenterade någon försvarspolitisk linje.

För så här såg det ut:

*Inför 2009 motionerade socialdemokraterna om att försvarsbudgeten skulle sänkas med ca en miljard kronor, jämfört med Alliansregeringens förslag.

*Inför 2010 krävde socialdemokraterna tillsammans med vänstern och miljöpartiet att försvarsanslagen skulle sänkas med 2 miljarder kronor, jämfört med Alliansens budget för försvaret.

*Inför 2011 krävde socialdemokraterna gemensamt med vänstern och miljöpartiet att försvarsanslagen skulle sänkas med 2 miljarder kronor, jämfört med Alliansens förslag.

*Det socialdemokratiska partiet hade under ett par år, 2006 och 2010, inte någon försvarspolitisk motion i riksdagen.

*Inför valet 2010 hade socialdemokraterna dock en bred uppgörelse med vänstern och miljöpartiet om utrikes- och säkerhetspolitiken. Där krävdes bland annat att USA skulle lämna alla sina baser i omvärlden.

*Socialdemokraterna påstod att försvaret med Alliansens försvarspolitik skulle få för hög beredskap och talade om soldater som skulle gå och sparka grus på kaserngården.

*Socialdemokraterna sa nej till viktiga materielinvesteringar som SAC-samarbetet om det strategiska transportplanet C17 och anskaffningen av Blackhawk-helikoptrar.

Jag kunde i höstas läsa att Alliansen också 2015 ville se högre försvarsanslag än Lindestam. När regeringen offentligt föreslog en utökning av försvarsanslagen med ca 6 miljarder kronor brutto, innebärande 4.2 miljarder kronor netto, lyckades tre av Allianspartierna förhandla upp summan till 10 miljarder.

Socialdemokraterna föreslog i opposition alltså inte högre försvarsanslag än Alliansregeringen. Tvärtom. Vid upprepade tillfällen motionerade socialdemokraterna om kraftigt sänkta anslag, jämfört med Alliansregeringen.

Det är förvisso bra att socialdemokraterna till slut tänkte om, men historien finns där i riksdagstrycket.

Se förbi dagens opinionssiffror – bakom finns det viktiga

Standard

Dagens opinionsmätning från Metro väcker naturligen mycket stor uppmärksamhet. Där får SD 25 procent, socialdemokraterna 23 procent och moderaterna 21 procents stöd. Det diskuteras nu hur tillförlitliga siffrorna är. Det är dom sannolikt inte och andra undersökningar ger något annat resultat – men det är i mina ögon heller inte det viktiga att ta fasta på.

Det intressanta är istället de strukturella förändringar i och av svensk politik som dessa – och andra – siffror kan tänkas förebåda.

Det skulle kunna bli så att vi går mot en situation med tre större partier, som tillsammans drar 70-75 procent av väljarkåren. Och där resterande partier konkurrerar om 25 procent av rösterna. Det skulle öka risken för att något parti kommer falla under riksdagsspärren.

Det skulle också omdefiniera vad vi menar med ett stort parti. Åter igen, skulle man kanske kunna säga. Socialdemokraterna har reducerats över tid, från ett parti med närmare hälften av väljarna bakom sig, till ett parti med kring 30 procent av väljarna bakom sig. Moderaterna gjorde en resa från 15 till 30 procent av väljarnas stöd, men har därefter dalat. Ett stort svenskt parti har under en tidsperiod ansetts ha runt 30 procents stöd.

Går vi mot en situation med tre större partier förändras detta. Ett stort parti blir då ett parti kring 25 procent, eller kanske redan kring dryga 20 procent. Sådana partier måste i än högre grad bygga sina regeringsalternativ i koalitioner. Men varken det rödgröna samarbetet eller Alliansen räcker om detta förverkligas för att nå majoritet i riksdagen.

Störst betydelse skulle detta kanske ha för socialdemokraternas självbild av att vara ett stort parti.

I Österrike har tre partier, socialdemokraterna, konservativa och högerpopulister i olika tappning sedan ganska länge delat på makten. Stundom har högerpopulismen hållits utanför regeringen, vilket betytt stor koalition mellan socialdemokrater och konservativa. Stundom har högerpopulisterna tagits in i regeringen. Ingen strategi har dock varit alldeles lyckad mot populismen.

Behöver det verkligen bli så illa? Nej. Det beror på hur de etablerade partierna nu agerar.

Men det är uppenbart att de stora partier som uppfattas och uppfattar sig själva som statsbärande och ansvarstagande straffas av väljarna, i alla fall i denna opinionsundersökning.

Det kan vara klokt för partierna att i detta läge se mindre till procentsatser i momentana opinionsmätningar och mer försöka inrikta sig på att söka reella samhällsproblem och försöka arbeta fram seriösa förslag på lösningar.

I politiskt ledarskap ligger att beskriva Sverige och de utmaningar Sverige står inför på ett trovärdigt sätt, översätta det i konkreta förslag som behöver genomföras för att stärka landet och inte minst berätta för människor i vilken riktning partierna vill ta Sverige. Det behövs en berättelse om Sverige. Populismen har en berättelse – och jag gillar den inte.

I synnerhet moderaterna och socialdemokraterna måste utveckla starka och relevanta berättelser om Sverige. Det finns med tre år till nästa ordinarie riksdagsval tid för både berättelser och konkreta reformförslag.

Värnplikt – men frivillig?

Standard

Säg allmän värnplikt – och många tänker på hur den såg ut och tillämpades under Kalla Kriget. Hela årskullar av unga män kallades in för en kanske årslång militär utbildning. Reputbildningar genomfördes. Så tror nog många att det såg ut också åren innan värnplikten lades vilande 2010. Men så var det inte alls.

De senare åren kallades 5-8.000 unga män in för värnpliktsutbildning. Det motsvarar grovt räknat en sjundedel av en årskull unga män och en fjortondel av en hel årskull unga svenskar. Reputbildningar förekom knappast.

Det var en kraftig nedgång under ”den strategiska time-outen”, en tid då den nationella försvarsplaneringen inte ansågs viktig. Den nationella försvarsplaneringen återupptogs efter 2009 års inriktningsbeslut.

Värnplikten som system hade de senare åren betydande problem, också principiella problem. Många unga män som ville till försvaret nekades möjlighet att genomgå militär utbildning. Andra unga som verkligen inte ville var tvungna att genomgå militär utbildning. Några få andra unga män, som under inga omständigheter kunde tänka sig att genomgå militär utbildning, kunde dömas till fängelse. Kvinnor omfattades inte alls av värnpliktslagen, vilket var både principiellt och praktiskt fel.

2010 gjordes pliktlagen könsneutral. Det fick inte dåvarande oppositionens stöd. Den lades också vilande till förmån för rekrytering på frivillig grund. Värnpliktslagen finns alltså medvetet kvar, den är inte avskaffad, för att kunna tillämpas om omvärldssituationen eller rekryteringsbehoven så skulle kräva.

Försvarets rekryteringsbehov bedömdes inför reformen vara ca 4.000 unga per år. För att rekrytera de volymerna krävdes inte tillämpad värnplikt. Intresset för att söka sig till grundutbildning har visat sig vara stort. Över 30.000 unga har under enskilda år sökt sig till försvaret av alldeles egna beslut.

En utmaning har varit att få unga att stanna som anställda soldater lika länge som försvarets planeringesförutsättningar antog. Dock, skall man minnas, var en av invändningarna mot det nya systemet risken att få livstidssoldater. Flera partier var då kritiska mot ”yrkessoldater” och ”yrkesförsvar”. Därför gjordes anställningstiderna begränsade. Nu är systemet med anställda soldater brett politiskt accepterat, också av många av dem som tidigare var emot.

De utredningsförslag som regeringen diskuterade häromdagen är inte tillämpad allmän värnplikt, på det sätt som var fallet under kalla kriget. Det är, enligt uttalanden i media, inte fråga om att hela årskullar av vare sig män eller kvinnor skall kallas in för årslång utbildning. Det är inte ens, att döma av vad som där sägs, fråga om att plikt för militär utbildning skall riktas mot enskilda människor. Men när någon använder ordet värnplikt, så preciseras sällan vilket precist innehåll förslaget egentligen har. Alla kan fylla det med eget innehåll.

Det som föreslås förefaller istället vara tillämpad mönstringsplikt, frivillig uttagning till utbildning, krigsplacering av utbildade frivilliga, samt anställda soldater.

Peter Hultqvist var tydlig om att det inte är fråga om en återgång till det gamla systemet. ”Jag ser inte framför mig att det kan bli något som motsvarar det vi hade tidigare.” (DN) Det är därmed inte fråga om att alla unga kvinnor och män i en årskull skall kallas in. Det aviseras heller inte att någon ung mot sin vilja skall pliktas till militär utbildning. ”Sedan (efter mönstring) kan man föra ett resonemang om de skulle vara intresserade att genomföra utbildningen under åtta till tio månader för att sedan bli krigsplacerad.” (Aftonbladet) Utbildningsbehoven motiverar helt enkelt inte att alla unga kallas in med hjälp av plikt.

Det är heller inte fråga om att systemet med anställda soldater och sjömän skall avskaffas, till förmån för ett försvar byggt på plikttjänstgörande soldater. Däremot, den utbildade soldat som är krigsplacerad är ålagd tjänstgöring.

Man kan dock notera att det inte sällan är samma partier som talar om värnplikt, som velat utöka andelen deltidsanställda soldater (GSST) i försvaret, i själva verket mer än Försvarsmakten har önskat. Det (GSST) är den kategori soldater som inledningsvis varit svårare att rekrytera, det är också en helt ny kategori för vilken erfarenhetsvärden saknas. När antalet GSST utökas ökar därför utmaningarna i personalförsörjningen. Det är, som jag förstår det, bl.a. detta som skall lösas med det som beskrivs som värnplikt.

Redan klart är repetitionsövningar av tidigare värnpliktsutbildade, som ännu finns kvar i försvaret innan de efterhand ersätts med soldater som utbildats i det nya systemet, vilket är rimligt. Liksom att tidigare anställda soldater fortsatt finns till nytta för försvaret.

Många vill gärna se att volymen soldater ökar – men inte att det kostar. Viljan att öka antalet deltidssoldater (GSST) kan kanske ses som ett led i det. Att tillämpa värnplikt i någon form kan kanske avses vara ett annat. Nu kommer dock även detta att kosta, vilket jag återkommer till nedan.

Dock är det så att försvarsbesluten 2000 och 2004 innebar att Kalla Krigets och dåvarande värnpliktssystems organisation till stor del avvecklades. 60 förband och verksamhetsställen avvecklades. Att återskapa det för en tillämpad allmän värnplikt av den gamla typen skulle sannolikt kosta hela årsbudgetar för försvaret.

Så här ser jag på saken.

Försvarsmaktens rekrytering skall vara ändamålsenlig, dvs svara mot de uppgifter försvarsmakten har. Sker omvärldsförändringar av betydelse bör Försvarsmakten ges förutsättningar att anpassa många variabler, varav en är volymen i grundutbildning och antal anställda soldater.

*ÖB bör få ha rådighet över sin personal och avgöra fördelningen av hel- och deltidssoldater (GSSK och GSST) efter Försvarsmaktens behov.

*Förbandsanslaget bör utökas, så att ÖB kan anställa de kategorier soldater och i det antal han behöver. Min gissning är, som jag skrivit om på bloggen flera gånger, att ett par miljarder borde tillföras.

*Utbildningssystemet bör tillförsäkras sådan finansiering och långsiktighet att det över tid kan gå enligt full kapacitet och att de soldater som utbildas och är lämpliga också skall kunna anställas av Försvarsmakten.

Dessa åtgärder kostar och är ej fullt genomförda. Tvärtom har tidigare riktats besparingar just mot personal och också begränsats ÖB:s handlingsfrihet gällande personalkategorier.

När volym diskuteras bör pengar för soldaternas utrustning tas med. Soldater skall både ges kvalitativ utbildning, övning, villkor och personlig utrustning. Och detta alldeles oavsett hur de rekryteras – på frivillig grund eller med värnplikt. Kvalitet kostar, alldeles oavsett rekryteringssystem.

Det är först efter den militära grundutbildningen som skillnaderna mellan de båda kategorierna blir påtagliga. Då finns skillnader i kostnad mellan anställda soldater och värnpliktiga. Men där finns också skillnaderna i användbarhet för alla försvarets uppgifter, tillgänglighet och kvalitet i förbanden. Därför är det bra att Peter Hultqvist betonar att systemet med anställda soldater skall vara kvar.

Hultqvist föreslår, som jag förstår det, alltså inte att allmän värnplikt skall tillämpas i den mening uttrycket vanligen innebär, utan förändringar som en komplettering av nuvarande system.

Men, låt mig ändå nämna att det finns principiella svårigheter med en kombination av tillämpad allmän plikt och begränsat rekryteringsbehov för försvaret, vilka återstår att lösa: Ska det tillämpas plikt för både män och kvinnor – men ändå vara frivilligt att genomgå militär utbildning? Ska fängelse hota för den som verkligen inte vill? Ska allmän värnplikt tillämpas för 100.000 per år – men rekryteringsbehovet försvaret har är på 5-8.000 per år? Ska plikt tillämpas för mönstring – men inte för militär utbildning? Ska plikt tillämpas mot vissa kategorier unga som försvaret har brist på – men inte mot andra grupper? Ska plikten tillämpas lika för män och kvinnor vid uttagningen? Hur påverkas kopplingen mellan att unga av eget beslut söker sig till militär utbildning och viljan att därefter fortsätta som anställd i försvaret?

En del i debatten förefaller vilja se tillämpad allmän värnplikt för hela årskullar unga, som en social eller integrationspolitisk åtgärd. Det skulle riskera att dränera försvaret på resurser. Försvarets rekrytering och fokusering av verksamheten bör styras av vad som ger nödvändig försvarsförmåga. Många utgår samtidigt från hur värnpliktssystemet fungerade för decennier sedan, men det är länge sedan det var så och infrastrukturen för det finns inte kvar. Nya uppgifter kräver nya resurser.

Min syn är att försvarets rekrytering skall vara ändamålsenlig och anpassas efter försvarets uppgifter, behov och säkerhetspolitisk situation. Ändras uppgifter och volym måste rekryteringen anpassas för detta och finansieras. Det finns en rad ytterligare åtgärder som kan göras redan nu, men ytterst vilar landets säkerhet på försvaret och därmed att försvaret har rätt personal i rätt antal. Utredningen får utvisa hur ett kompletterande system skulle se ut. Jag tror att frågan kommer betraktas ganska pragmatiskt från de flesta håll, särskilt som systemet med anställda soldater kvarstår. Om tolkningen att det i första handlar om mönstringsplikt och frivillighet vid uttagning är rätt återstår att se.

Under detta ligger samtidigt en än större fråga, hur Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten ska se ut i framtiden. Östersjöregionen är försvarspolitiskt uppdelad. En rationell samordning av nationella försvar skulle höja den samlade försvarsförmågan, påverka det svenska försvarets inriktning och därmed också kraven på personalförsörjningen.

Artikel idag i Wall Street Journal

Standard

Jag skriver idag i Wall Street Journal om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och Rysslands utmaning av NATOs säkerhetsgarantier. 

Det är i den säkerhetspolitiska situation vi befinner oss i mycket viktigt att Europa och USA har samma verklighetsbild och att debatten om hur Ryssland skall mötas förs samlat. Det finns ganska få arenor för att föra en sådan diskussion, men en mycket bra sådan är Wall Street Journal.
Min bild är att USA på allvar börjar se hur aggressivt Ryssland uppträder och vidtar åtgärder för att möta detta. Men samtidigt fokuserar USA också på att stoppa terrorism och på Kinas ökande anspråk på Kinesiska sjön. För Europa är det centralt att hålla samman med USA, för att hindra fortsatt rysk expansion. 
Det ligger också i USAs eget intresse att visa att åtagandena i Nato, för Europas säkerhet, är absoluta. Skulle Ryssland lyckas utmana Artikel 5, så skulle detta få betydande konsekvenser för USAs inflytande också i andra delar av världen, än Europa. 
När Ryssland utmanar den europeiska säkerhetsordningen och vill splittra länderna i den transatlantiska gemenskapen, så måste detta mötas med fördjupat samarbete. Det bör ge konsekvenser också för Sveriges säkerhetspolitiska vägval.
http://www.wsj.com/articles/nato-solidarity-in-the-age-of-putin-1434479639