Natoanslutning kan komma så som EU-medlemskapet gjorde

Standard

På SVD Säkerhetsrådet skriver jag idag om en möjlig omsvängning i Nato-frågan. Här följer texten, under den finns en länk till artikeln.

Natoanslutning kan komma som EU-medlemskapet

Undvik att skapa samma problem med Nato-frågans hantering som en gång kom att prägla frågan om medlemskap i EG/EU. Det finns anledning att lära av detta och behandla Nato-frågan annorlunda, hävdar Sten Tolgfors, försvarsminister 2007-2012.

Det finns likheter i regeringens sätt att argumentera mot Nato med hur den dåvarande socialdemokratiska regeringens argumentation mot EG/EU såg ut – innan omsvängningen kom i ett ekonomiskt krispaket.

I grunden ser både Alliansen och socialdemokraterna värdet och nödvändigheten av nära försvarspolitiska samarbeten och att Sveriges säkerhet hänger mycket nära samman med grannländernas säkerhet. Detta uttrycks också i den politiskt mycket brett accepterade solidaritetsförklaringen.

Men precis som en gång gällande EG/EU verkar motståndet mot medlemskap i den enda de facto etablerade, fungerande och beprövade organisationen för samarbete sitta djupt i flera partier.

Samarbete i och med Europa har så klart alltid varit en nödvändighet för Sverige. Men särskilt socialdemokraterna föredrog länge andra former än medlemskap i EG/EU. Sverige skulle samarbeta nära med EG/EU och gärna ha fri handel med och tillgång till den gemensamma marknaden – men vikten av rösträtt och ansvar för Europa genom fullvärdigt medlemskap sågs inte.

EFTA och småningom EES-avtalet, som gav ekonomiska fördelar men ingen rösträtt i EG/EU, föredrogs framför medlemskap. EG/EU utvidgades i omgångar efter bildandet. Fler och fler länder gick med, men inte Sverige. EG/EU sades hota neutralitetspolitiken och Sverige kunde inte gå med. Först efter Berlinmurens fall kom omsvängningen och först 1995, långt efter Warszawapaktens demontering, blev Sverige medlem.

Det var när den ekonomiska krisen drabbade Sverige som omsvängningen kom. Och den kom snabbt och för många överraskande i oktober 1990. ”Ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen svensk neutralitetspolitik ligger i vårt nationella intresse.” (Skrivelse 1990/91:50) Detta bidrog sannolikt till att skapa grogrund för politisk misstro efter att medlemskap vunnits och till att EU-medlemskapet länge beskrevs som ett illa förankrat elitprojekt.

Det finns paralleller till EG/EU-frågan i hur Natofrågan diskuteras. Samarbete anses också nu vara bättre än medlemskap. Partnerskap med Nato, som gärna fördjupas, ses som idealet. Alltså: Det är bra med partnerskap, så länge Sverige inte är medlem. Men partnerskap med Nato är samtidigt ett slags säkerhetspolitikens svar på EES-avtalet med EG/EU. Samarbeta nära – men utan den rösträtt, de säkerhetsgarantier och det ansvar för Europas säkerhet som fullvärdigt medlemskap ger.

Poängen är nu inte att alla borgerliga partier hade en konsekvent Europapolitik när det begav sig – eller har haft en entydig linje gällande Natomedlemskap. Europafrågan vållade verkligen turbulens i fler partier än ett. Men däremot har utvecklingen nu nått fram till en punkt där Allianspartierna är eniga om Natomedlemskap. Socialdemokraterna är nu, liksom 1990, i regeringsställning och har att hantera Natofrågan de närmaste åren.

Poängen är heller inte att bortse från hur komplicerad den politiska hanteringen av EG/EU-frågan säkerligen var för den tidens politiker.

Men det finns ändå fler paralleller mellan EG/EU- och Natofrågan. En är hur förändrat omvärldsläge och debatt driver fram en gradvis förflyttning av den argumentation som motståndarna till medlemskap använder.

Regeringens beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen har förändrats ett par gånger det senaste året. I regeringsförklaringen 2014 stod att den ”militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl.” I utrikesdeklarationen ett halvår senare stod istället att ”Sverige är inte med i någon militär allians.” Det ena innebar en värdering och en återgång till gamla perspektiv. Det andra var ett konstaterande, utan värdering, men som ändå inte lyfts fram de senaste åren.

Förändringarna i beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen gjordes utan stöd i Försvarsberedningen, eller partipolitisk förankring och utan att omvärlden vet om förändringarna var medvetna och avsedda. Därför blir argument om att säkerhetspolitiken inte ska förändras via ”tvära kast” svåra att använda.

Medlemskap vore en naturlig utveckling av den säkerhetspolitiska linje Sverige i stor enighet står för. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra.

Statsministern har talat om Sverige och Finland som ”geografiskt fria ytor”. Försvarsministern lyfter fram bilaterala samarbeten, som alternativ till och argument mot Natomedlemskap. Försvarsutskottets vice ordförande Åsa Lindestam menar att Nato är för långsamt och ineffektivt i sitt beslutsfattande. Statsministern har också som argument mot medlemskap i Nato sagt att detta inte finns med i försvarsuppgörelsen.

Men 70 år av fred i vår del av världen har inte varit en slump. 66 av dessa år har hanterats av Nato.

Jag tror dock att det kan vara värt att notera att dessa argument faktiskt används. De gamla argumenten mot svenskt Natomedlemskap varken används eller förslår längre. Därför finns en vilja att finna nya argumentationslinjer.

Vilka slutsatser kan dras av detta?

  1. Sannolikheten för att vi närmar oss en omsvängning i Natofrågan ökar. Fler partier tar öppet ställning för medlemskap, senast Centerpartiet och Kristdemokraterna. Opinionen är stadd i förändring. Omvärldsläget är osäkert. Sveriges samarbete med Nato är redan djupgående.

2. Det är positivt med en begynnande sakdebatt. Argumenten mot Nato kan nu börja granskas, precis som argumenten för Natomedlemskap. Regeringsförklaringens förändrade beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje och argumentationen om Sverige och Finland som ”geografiskt fria ytor” har lagts till handlingarna. Spärrarna mot medlemskap sänks.

3. Precis som var fallet med EG/EU kan mycket väl en krissituation komma att utlösa en snabb omsvängning i Natofrågan, i det här fallet en kris av säkerhetspolitiskt slag i Europa. Tiden från omsvängning till ansökan kommer då att vara kort eftersom det finns exogena pådrivande faktorer. Tiden för hantering av en svensk ansökan kommer därmed också möjligen att vara kort.

4. Det vore att föredra med en väl förberedd och ordnad process för medlemskap, inklusive folkbildning, fördjupning och debatt. Vi bör se vad som kan läras av EG/EU-frågans tidiga hantering – och försöka agera annorlunda, helt enkelt eftersom det finns möjlighet till detta. En bred, djup, öppen och saklig debatt är bra för Natofrågans hantering i sak, men är också demokratiskt viktig. Därigenom kan negativa efterspel, av den art som EG/EU-frågan länge präglades av, också minimeras.

STEN TOLGFORS

http://www.svd.se/sten-tolgfors-natoanslutning-kan-komma-som-eu-medlemskapet/om/sakerhetsradet

Annonser