Löfvens nej-till-Nato-argument riskerar förändra säkerhetspolitiken

Standard

Länge avstod socialdemokraterna från att argumentera i Natodebatten. De var bara mot. 
När Stefan Löfven nu börjar ge argument, som i hans ögon talar mot Natomedlemskap, så förstår man varför socialdemokratena så länge avstod från att nämna dem.
I Sydsvenskan (30/4) intervjuas Löfven: ”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.”

Löfven säger alltså om Natomedlemskap: ”Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt”. Om detta kan tre saker sägas.
1. Att Nato är den ena alliansen är uppenbart – men vilken är den andra militäralliansen, som Stefan Löfven ser? Warszawapakten är upplöst. Syftar han på ryskt militärt samarbete med Vitryssland och Kazakstan? Skulle det avhålla Sverige från Natomedlemskap?   
2. Norge, Estland, Lettland och Litauen har “direktkontakt” med Ryssland. Hur ser Löfven på deras Natomedlemskap? Är det “inte bra”? De ser nog själva det som att denna “direktkontakt” ökar Natomedlemskapets vikt. 
3. Sverige har inte direktkontakt med Ryssland. Det ligger ett hav emellan, som kallas Östersjön. Däremot har Finland landgräns mot Ryssland och därmed “direktkontakt”. Är det egentligen finskt Natomedlemskap Stefan Löfven anser ska hindras av “direktkontakt”? 
Löfven menar också att svenskt Natomedlemskap skulle “skapa mer osäkerhet” i närområdet. Om det är något Natomedlemskap skulle innebära så är det tvärtom utmönstrad osäkerhet. Artikel 5 om ömsesidiga försvarsförpliktelser klarar ut vad som gäller vid medlemskap och skapar säkerhetspolitisk enhetlighet i Östersjöområdet. 
Löfven anser att Sverige och Finland på grund av avsaknad av Natomedlemskap är att se som “två geografiska ytor fria”. Medlemskap i Nato minskar dock inte friheten, det garanterar den. 
Det Stefan Löfven nu säger ska ses i perspektiv av att hans regering ändrade formuleringen av Sveriges säkerhetspolitiska linje mellan regeringsdeklarationen i höstas och utrikesdeklarationen några månader senare. Formuleringen i höstas innebar en resa minst två decennier tillbaka i tiden. Formuleringen av den säkerhetspolitiska doktrinen brukar annars höra till det mest stabila i länders politiska system och åtnjuta bred partipolitisk förankring. 
Därefter har regeringen försökt beskriva Sverige som en “oberoende” röst, i kampanjen för en plats i FNs säkerhetsråd. Detta trots vårt EU-medlemskap, inkluderande EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, att vi officiellt bygger vår säkerhet tillsammans med andra och vår nationella solidaritetsförklaring. Denna formulering i säkerhetsrådskampanjen har nu skrotats. Så genomtänkt och beständig var den. 
Säkerhetspolitiken måste tas på betydligt mycket större allvar än så. Om något har Stefan Löfven med sina uttalanden lyckats visa varför en utredning om Natomedlemskap vore viktig.
Det räcker inte med att säga nej – argumenten för ett nej måste klara granskning. Som det hittills varit har Natoförespråkarnas argument granskats, inte nej-sidans i någon större utsträckning. Det har kanske varit naturligt, den som vill förändring måste vara beredd att svara för det. 
Men nu börjar det bli uppenbart att nej-sidans argument innebär en förändring, jämfört med hur säkerhetspolitiken ser ut idag och har sett ut i ganska många år. Tiden har inte stått stilla. De argument som stundom anges för nej till Natomedlemskap innebär inte status quo, utan en återgång till ett tänkande som möjligen var giltigt före Berlinmurens fall. 

Det är den gamla bilden av ett “oberoende” Sverige, som en “fri yta” som hindrar “direktkontakt” mellan “två militärallianser”, som förs fram.  
Stefan Löfven riskerar med de nej-till-Nato-argument han använder och regeringens hantering av övrig formulering av säkerhetspolitiken att skapa osäkerhet kring sammanhanget i Sveriges nuvarande och sedan ganska länge etablerade säkerhetspolitiska linje. 

Annonser