En politisk eller militär ”bottenplatta”?

Standard

Den strategiska dynamiken i omvärlden – i Sveriges närområde och i Europa – är påtaglig. Av särskild betydelse är naturligtvis den tydliga dynamiken i Östersjöområdet.

Försvarspolitiken borde därför ta ÖB på orden och se Inriktningspropositionen 2015 som ett första steg för att möta den nya säkerhetspolitiska situationen. Inriktningspropositionen 2015 är därmed på ett sätt mer att se som en politisk ”bottenplatta”, än en militär sådan.

Med tanke på den strategiska dynamik närområdet nu befinner sig i framstår de fem år som Inriktningsbeslutet omfattar som en lång tid. Det går inte att utesluta att mer måste göras under denna femårsperiod då omvärldsutvecklingen ter sig svårförutsägbar.

Tvärtom skulle det gå att göra mer för att öka försvarsförmågan redan i närtid. ÖB kallar detta för ”bottenplatta” och hans förslag för förmågeuppbyggnad i fem steg är väl kända. Inriktningspropositionen väljer bort förslag motsvarande ett par miljarder av detta, för att istället prioritera sådant ÖB inte prioriterar.

Det är inte så att de saker politiken prioriterar är fel, men det är värt att notera att de görs istället för, inte utöver, det ÖB vill prioritera. Försvarsmaktens generaldirektör Peter Sandwall underströk i onsdags på Folk och försvar att Försvarsmaktsledningen fortfarande var trygga i de fem stegen man föreslagit och att dessa utgjorde ”vår bästa bedömning”.

Peter Sandwall konstaterade också att ”vi når inte hela vägen” med Inriktningspropositionen, och pekade på ett ”risktagande som i en orolig värld måste anses vara betydande”. Han och Försvarsmakten pekade igen på behovet av fortsatta försvarspolitiska samtal.

Moderaterna har redan markerat öppenhet för ytterligare anslag, noterar jag med tillfredsställelse. Socialdemokraterna var ju redan i förhandlingen med Alliansen i en situation där de fick acceptera ökade anslag – vilket Peter Hultqvist säkert uppskattade men Finansdepartementet lika säkert inte älskade. Oppositionen drev upp försvarsanslagen. På min tid krävde oppositionen miljardneddragningar.

Det är för mig dock svårförklarligt att en del i politiken kritiserar att ombemanningen i förbanden går för långsamt – om än ungefär i enlighet med Försvarsmaktens planer – men samtidigt inte inriktar sig på att skapa förutsättningar för att öka takten, eller till och med stöder åtgärder som kan bromsa takten i ombemanningen. Det jag tänker på är beslut som detaljstyr ÖB i Försvarsmaktens personalanvändning, den utgiftsbegränsning för personal som RB5 innebär, styrning av fördelningen mellan GSST och GSSK, samt begränsningen av förbandsanslagets utveckling.

Ombemanningens tidtabell styrs bl.a. av förbandsanslaget storlek. Vill man öka takten i ombemanningen av förbanden för att omvärldssituationen påkallar detta – då kan man öka förbandsanslaget och låta ÖB själv besluta vilka personalkategorier han behöver anställa. ÖB har önskat få 900 fler GSSK. Får han det? Gäller RB5 efter Inriktningspropositionen?

Begränsningar av hur många Försvarsmakten får anställa, när och i vilken personalkategori bör nu inte finnas – ett ställningstagande som Försvarsberedningen närmade sig, men som inte återfinns i Inriktningspropositionen. Försvarsmakten bör få avgöra hur man bäst och snabbast kan leverera beställd förmåga, när man bemannar förbanden. Sandwall underströk i onsdags att Försvarsmakten har ”behov av att öka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal”.

Vill man öka personaluppfyllnaden och försvarsförmågan i någorlunda närtid – så öka anslagen för att utbilda och anställa.

Målet borde rimligen nu vara att grundutbildningen över tid ska kunna köras för full kapacitet, att Försvarsmakten ges möjlighet att anställa samtliga de soldater som efter utbildning befinns lämpliga och placera dem i den personalkategori Försvarsmakten bedömer behövs.

De tillkommande personalkostnaderna för full bemanning av Insatsorganisationen med anställda soldater uppskattade jag i höstas, efter att ha läst Års- och Delårsredovisningarna, skulle uppgå till drygt en miljard kronor årligen. Det är i sammanhanget inte stora pengar.

Volymen soldater utökas bedömt inte i någon stor utsträckning med propositionen, men bl.a. en armébataljon och ett kompani på Gotland tillförs.

Förslagen i Inriktningspropositionen som säkerställer möjlighet till utökat antal övningar och övningar på högre nivå är mycket välkomna. Min gissning i höstas var att runt en miljard kronor behövdes för övningsverksamheten. Stämmer detta borde förbandsanslaget, utifrån den nuvarande insatsorganisationen, i det nära tidsperspektivet tillföras ca 2 miljarder kronor årligen.

Inriktningspropositionen tillför (brutto) 1,3 respektive 1,9 miljarder kronor för 2016 och 2017. Överföringar från internationella insatser görs och propositionens pengar skall ses tillsammans med tidigare aviserade ökningar, samtidigt som pengar för materiel ska rymmas i propositionens pengar.

Än har inte – vad jag sett – fördelningen av pengar mellan anslag, eller de sammanlagda effekterna på respektive anslag av dessa och tidigare aviserade pengar redovisats. Inte heller har ännu effekter för Försvarsmaktens olika personalkategorier redovisats.

En viktig sak var att ÖB i tisdags i riksdagen talade om att ”fullfölja den konceptuella tanken” med försvaret. Min beskrivning av det är en insatsorganisation med hög tillgänglighet, kvalitet och rörlighet. Sedan 2009 har behovet av tillgänglighet bara ökat, givet omvärldsförändringarna.

Det är bra med en bred uppgörelse och resultatet av uppgörelsen blev som många konstaterat säkerligen betydligt bättre än resultatet annars skulle blivit. Men det finns nog skäl att ta fasta på ÖBs begäran och moderaternas redan visade öppenhet för att göra mer under perioden.

Bygg klart och bygg ut insatsorganisationen, är en sammanfattning.

Annonser