Två beskrivningar av den säkerhetspolitiska linjen på fyra månader

Standard

I Utrikesdeklarationen sa Margot Wallström att: ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast”. Så är det måhända, men regeringens beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger inte fast. Den har ändrats ett par gånger under de fyra månader som gått sedan regeringsskiftet.

På rak arm känner jag inget annat tillfälle då beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje har förändrats två gånger på så kort tid, till synes utan politisk förankring, djupare analysunderlag eller förklaring.

Beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen lyder helt olika i Regeringsförklaringen och Utrikesdeklarationen.

-I Regeringsdeklarationen i oktober 2014 flyttade regeringen beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen 20 år tillbaka i tiden. Då sa regeringen att: “Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl.” Och. “Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”,

-I Utrikesdeklarationen i februari 2015 förekom inte denna formulering alls. Där sa regeringen istället: ”Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians.”

I en artikel i DN i januari 2015 försökte jag redovisa den säkerhetspolitiska linjens utveckling och hur den beskrivits över tid. (http://www.dn.se/debatt/sveriges-sakerhetspolitik-behover-bred-forankring/) Där pekade jag på risken för att den säkerhetspolitiska linjen och försvarspolitikens inriktning skulle dras isär, med höstens beskrivning. Att Sverige skulle hamna i ett läge med en säkerhetspolitik som markerar åtskillnad från andra och en försvarspolitik som tvärtom bygger på samverkan med andra.

Beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen har traditionellt ansetts så viktig att den varit föremål för särskilda överläggningar mellan partierna, eller grundats i breda överenskommelser i Försvarsberedningen. Nu har beskrivningen av linjen förändrats två gånger av regeringen utan samtal mellan partierna eller stöd i Försvarsberedningen. Den förändrade beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen kan, såvitt jag förstår, knappast heller ha förankrats i Utrikesnämnden.

När beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen förändras behöver detta ske medvetet, efter analys och med ett syfte. Varje förändring av beskrivningen måste också göras i avsikt att den ska ha viss varaktighet över tid. Det är därför och för att visa enighet utåt som förändringar bör vara förankrade brett bland partierna.

Beskrivningen av den säkerhetspolitiska linjen måste kunna förklaras både i landet och gentemot andra länder och det måste finnas en spårbarhet, det vill säga en överensstämmelse mellan utrikespolitiken, säkerhetspolitiken och försvarspolitiken.

Detta förefaller nu inte finnas på plats. Istället hade förändringen hösten 2014 stöd endast av vänstern och möjligen av Sverigedemokraterna. Men frågan är ju om den formuleringen gäller efter Utrikesdeklarationen. Svårligen.

Vinterns beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen är mindre bakåtblickande än höstens beskrivning av den säkerhetspolitiska linjen. Men inte heller den har förklarats eller sannolikt förankrats. Det är oklart vilka partier som står bakom den.

Och. Redan det faktum att man behöver tala om höstens beskrivning, respektive vinterns beskrivning, av den säkerhetspolitiska linjen visar ett grundläggande problem.

En möjlighet är att samtalen mellan partierna om Inriktningspropositionen bidrar till att klara ut vilken beskrivning som ska gälla.

Annonser