Perspektiv på försvarsmaktens helikopterförmåga

Standard

Försvarsmaktens helikoptrar var under många år en stor utmaning. De helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg. Diskussionen handlade mycket om bristande helikopterförmåga för MEDEVAC i Afghanistan, transporter och MEDEVAC för NBG och behov av ökad taktisk rörlighet inom landet.

Under många år var olyckorna tragiskt många inom stridsflyget. Detta arbetades bort med ett mycket ambitiöst säkerhetsarbete, byggt på en lärande inställning. Istället kom dessvärre helikoptersidan under några år att präglas av svåra olyckor. Min första tid som försvarsminister 2007 hade sorgkant, då två helikoptrar kolliderade i Ryd och fyra unga män omkom.

Försvarsmaktens helikoptrar fördes för ett antal år sedan samman till en försvarsmaktsgemensam helikopterbataljon.

Försvarsmaktens helikoptersystem har genomgått och genomgår en total förnyelse. De gamla systemen Helikopter 4, 9 och 10 har under perioden utgått respektive utgår och helikopter 15, 16 och 14 har kommit respektive kommer. På några år ökar den medeltunga helikopterförmågan betydligt.

Sammantaget kommer försvaret att ha 53 nya och moderna helikoptrar, vilket är dubbelt så många som t.ex. vårt grannland Finland. Försvarsmakten har de senaste åren tillförts 20 stycken Helikopter 15 och 15 stycken helikopter 16, Blackhawk, har levererats och flyger i Sverige och i insatser internationellt.

Anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort. Ett och ett halvt år efter beställningen fanns Blackhawk i Sverige och kunde flygas av svenska piloter och servas av svenska tekniker. Blackhawk har redan tjänstgjort i Afghanistan, där Sverige också kunnat ta del av andra länders erfarenheter av samma helikoptersystem. Helikoptern anskaffades dessutom till en avsevärt lägre systemkostnad jämfört med den 2001 beställda och starkt försenade helikopter 14.

Sverige köpte exakt samma version av Blackhawk som andra länder använder, rakt från produktionslinan. Piloter och tekniker började utbildas i USA innan de svenska helikoptrarna fanns levererade. När de kom fanns förmågan att använda dem.

Blackhawk är avsedd att öka den taktiska rörligheten, i ett markoperativt perspektiv. Den är försedd med luftintagsfilter, varnings- och motverkanssystem, IR-suppressor, kulspruta, samt har förmåga till medicinsk evakuering. Den ger interoperabilitet och möjlighet till med andra länder gemensamma underhålls- och logistiklösningar i insats.

Den nästan lika nya Helikopter 15 är en lätt transport- och utbildningshelikopter, som också kan användas i insats. Den har förmåga att verka från fartyg, som i Atalanta-insatsen, och användes för NBG11. För att täcka upp för försenade helikoptrar har Helikopter 15 fått användas. När den medeltunga helikopterförmågan ökar frigörs helikopter 15 för sina ursprungliga syften.

Helikopter 14 har brottats med stora förseningar. 2001 beställdes 18 stycken av regeringen Persson. Idén var en nordisk anskaffning och en nyutveckling av en europeisk helikopter. Men idén försvårades då Sverige krävde egna särskiljande specifikationer varav den viktigaste var högre takhöjd, vilket är en stor sak. Detta komplicerade beställningen och Sverige hamnade bildligt talat sist i kön.

Helikoptern kommer i olika versioner, bl.a. för sjöoperativ förmåga. Helikopter 14 skulle ha slutlevererats 2009, men kommer istället sannolikt att finnas färdig i sina olika versioner på 2020-talets början – ett par decennier efter att beställningen lades. Jag tror dock att helikopter 14 kommer att bli ett mycket bra och avancerat system, när det är på plats. Som ofta när nya system utvecklas och ny teknik tillämpas är försening en risk.

Så varför avvecklades helikopter 4 innan helikopter 14 fanns på plats? Hade det bara varit möjligt att behålla den? Det gjordes försök att behålla den en tid, men så enkelt visade det sig inte vara.

Så här beskrev jag saken i ett skriftligt frågesvar sommaren 2008: ”Försvarsmakten fattade beslut om att avveckla HKP 4 år 2001. Sedan dess har systemet levt kvar i väntan på att de nya helikoptersystemen 14 och 15 ska levereras. För att klara åtagandena inför NBG 08 gjordes vissa uppgraderingar av fyra stycken HKP 4. Det var emellertid inte några livstidsförlängande åtgärder som genomfördes.

Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.”

Det är Försvarsmakten som bedömer hur nya system kan tas emot. När ett nytt system ska komma, så flyttas piloter och tekniker från gamla system till nya för att utbildas och flygas in. Det innebär att Försvarsmakten måste bedöma när gamla system måste avvecklas för att man ska kunna tillgodogöra sig de nya. Det är i princip samma personal och andra resurser vi talar om.

Försvarsmakten var 2008 dimensionerad för två helikoptersystem. Detta har med Blackhawk utvidgats till tre.

Tidigare var också försening av helikopter 10 från ombyggnad problematisk.

Försvarsmakten fick på grund av detta vidta ett antal kompensatoriska åtgärder med andra helikoptersystem, för att täcka upp behoven. Detta har försvårat bedömningen av när avveckling måste ske, för att frigöra resurser för nya system.

Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan. Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.

Jag har beskrev för några år sedan frågan så här, när helikopter 4 diskuterades som ett alternativ att använda i ISAF i Afghanistan – för det är främst i det perspektivet saken fram tills nu har diskuterats: ”Försvarsmakten har redovisat att helikopter 4 skulle kosta 1,5 miljarder kronor för ombyggnad, vidmakthållande och drift för perioden 2011–2020. Nödvändig ombyggnad beräknas ta minst tre år.

Inom 12 månader skulle 8 stycken av de 14 stycken helikopter 4 kunna driftsättas, men endast för utbildning, vidmakthållande och nationella insatser till stöd för samhället. Detta är helt utan skyddsutrustning och därmed utan förmåga att uppträda i militära insatser i landet eller internationellt.

För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.

Sådana kompletteringar krävs inte minst om Sverige skall ha helikopterförmåga i Afghanistan, på grund av säkerhetsläget.

Vi sänder inte oskyddade personbilar till Afghanistan. Vi byter tvärtom ut Toyota Lancruiser mot CV90 och splitterskyddade fordon Galten. Lika lite kommer vi att sända oskyddade helikoptrar dit, eller till andra insatser.

Ett av argumenten som Försvarsmaktens lyft fram mot alternativet att driftsätta helikopter 4 är den låga leverans- och genomförandesäkerheten vid nödvändig modifiering.

Helikopter 4 är ett 30-40 år gammalt system. Det är en sak att iordningställa dem för att kunna flyga i Sverige, utan hotbild och under en begränsad tid, en annan att iordningställa dem för att kunna lösa uppgift med nödvändig skyddsnivå i insatser. Även om ombyggnad sker blir detta på grund av helikoptrarnas ålder bara en temporär lösning.

Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017.

Försvarsmakten har konstaterat att helikopter 4 inte ”löser uppgiften” när kravet är att man kontinuerligt ska kunna genomföra insats med en helikopterenhet från 2011 och framåt.”

En särskild fråga är att civila myndigheter gärna vill använda försvarets helikopterförmåga när behov uppstår – men ingen har varit beredd att betala för att den förmågan skall finnas. Försvarsmakten skall med befintliga förmågor kunna stöda det civila samhället – men alltså inte upprätthålla särskilda förmågor för detta, efter beslut under den regering som föregick Alliansen.

Sammanfattningsvis: Försvarsmaktens medeltunga helikopterförmåga ökar betydligt i och med anskaffningen av Blackhawk. Sverige får 53 nya helikoptrar. Försvarsmakten kommer att ha tre moderna och mycket kompetenta helikoptersystem, helikopter 14, 15 och 16. Det är Försvarsmakten som bedömer hur nya helikoptersystem bäst kan tas emot och när därför gamla system måste avvecklas. Grundproblemet har varit förseningen av den 2001 beställda helikopter 14, som skulle ha gett Sverige sjöoperativ förmåga. Många känner starkt för helikopter 4, så även jag, men bilden av att det bara hade varit att fortsätta använda den är förenklad och är inte förenlig med den syn Försvarsmakten har haft.

Annonser