Ett Sverige utan styrning?

Standard

Det finns en risk att Sverige kan komma att stå utan styrning under en tid efter valet och får se en utdragen regeringsbildning. De stora och etablerade partierna går svagt, samtidigt som vänstern, Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ har en stor del av valmanskåren. Det är en dålig tid att gå in i oförberedd.

Det är den totala paradoxen. Stefan Löfven är på väg att göra ett riktigt svagt val, kanske t.o.m sämre än det val som fick Mona Sahlin att lämna – men han kan ändå bli statsminister.

Socialdemokraterna får i Sifo 30,9 procent. Samtidigt ligger vänstern och miljöpartiet tillsammans på drygt 18 procent. Redan detta styrkeförhållande visar att socialdemokraterna från en svag position måste förhandla inte bara med miljöpartiet, utan dessutom med vänstern, vid ett eventuellt regeringsskifte. 

Lägg till detta feministiskt initiativ, som når tre procent och tar väljare främst från övriga vänsterblocket. Skulle (Fi) komma in i riksdagen, även om detta är mer än osäkert, så ska Löfven förhandla med ett vänsterparti till, ett parti som saknar ekonomisk politik och tycker att offentlig ekonomi är ett överskattat ämne att ens diskutera.

Lägg därtill också ett (SD), som når nära nio procent och som inga seriösa partier vill samverka med. 

Inom Alliansen ökar centern till fem procent, men (kd) ligger kvar under fyraprocentsstrecket. (KD) är dock ett spurtparti, van vid att brottas kring strecket. Moderaterna ligger på drygt 23 procent, betydligt under förra valresultatet som var det bästa någonsin, men organisationen är som jag upplever det väl motiverad för valrörelsen. (FP) har haft en stabil nivå under lång tid och får nu sju procent. Sammantaget har Alliansen nu 38,7 procent (KD) inräknat, mot de rödgrönas 48,5 procent. 

Det finns en risk att Sverige vid ett eventuellt regeringsskifte under en tid efter valet kan komma att stå utan styrning, under en utdragen regeringsbildning, med ett icke koordinerat vänsterblock, en svag socialdemokrati som utmanas av betydande vänsterkrafter, och med ett oseriöst och osympatiskt (SD) som söker vågmästarroll, samtidigt som Alliansen ser försvagat väljarstöd. Det är det sista Sverige behöver i den tid vi lever i. 

Dessa förutsättningar borde sända en övertydlig signal till Stefan Löfven om vikten av att stabilisera sitt regeringsalternativ före valet, genom förhandlingar i sak. Alliansens alternativ är på plats, men måste vinna ökat väljarstöd. 

Efter valet i mitten av september skall ministerposter fördelas, mellan partier och personer, regeringskansliet bemannas, en regeringsdeklaration arbetas fram, och statsbudgeten klaras av. Den möjliga tiden att påverka statsbudgeten räknas i dagar, efter ett val med regeringsskifte. Skall detta vara möjligt måste politiken finnas klar på valdagen och bemanningen förberedd. I det här fallet är dock Stefan Löfvens hela ide’ att inte förhandla på förhand.

Att detta inte är ett enkelt förhållningssätt visar de senaste dagarnas diskussioner om försvaret, där socialdemokraterna gjort upp med Alliansen och gett besked om att nästa regering har att leverera uppgörelsen plus 900 miljoner kronor i höjda anslag. Detta avvisades två dagar senare av miljöpartiet, som menade att en ny regering har att göra upp om allt, i en helhet.  

Att så sent som i maj månad inte ha börjat förhandla sig samman mellan de partier som önskar ingå i en regering ökar risken för problem – om inte annat så av rent tidsmässiga skäl. Att inte ha börjat göra upp med 2/5 av sitt tänkta parlamentariska underlag, när man själv bara sitter på 3/5 av det nödvändiga stödet är milt sagt modigt. Lägg därtill att partierna i utgångsläget verkligen inte alltid tycker lika i sak.

Valutgången är på inget sätt avgjord. Det som dock står klart redan nu är vikten av förberedelser för att mildra osäkerheten i det rörliga och potentiellt röriga parlamentariska läge som kan komma att uppstå.

Annonser