Ingen tid för bakåtblick

Standard

Klimatet i politiken är idag mycket mer inåtblickande och bakåtblickande, än för bara några år sedan. Det kan vara värt att reflektera över idag, då det varit utrikespolitisk debatt i riksdagen.

För några år sedan stod svensk politik bildligt och bokstavligt talat vid gränsen och blickade med självförtroende ut i omvärlden. Sverige ansågs med självklarhet ha en tydlig roll att spela i internationella organisationer och politik, samt ett ansvar för fred och säkerhet internationellt.

Minns hur Sverige då kändes stå starkt i globaliseringen och med gott självförtroende ville dra nytta av en internationaliserad ekonomi med dess möjligheter till utökad handel.

En globaliseringskommission tillsattes för att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Skatter, forskning, utbildning och andra områden sattes in i ett perspektiv av utvecklingen i andra länder. Sverige skulle tillhöra kärnan i europasamarbetet och var hösten 2009 framgångsrikt ordförandeland i EU. Sverige drev tydligt arbetet mot global uppvärmning.

Sverige åtog sig ansvar för och svarade de facto för säkerheten för 10 procent av Afghanistans befolkning och geografiska yta. Stödet för det svenska deltagandet i ISAF var störst bland alla undersökta 50-talet deltagande länder i ISAF. Insatsen i Afghanistan kompletterades av militära insatser i Kosovo, Bosnien, Afrikas horn, Korea, Libyen och Tchad.

Säkerhetspolitiken utvecklades från neutralitet till solidaritet och solidaritetsförklaringen kom att stödjas av alla partier.

Idag står flera partier vid gränsen och blickar inåt. Och inte bara inåt – utan också bakåt. Sentimentet är annorlunda och det är sentimentet i politiken detta handlar om, vilket begränsar det politiska utrymmet för internationella aspekter.

Självförtroendet för Sverige i världen verkar som bortblåst i debatten. Sveriges ansvar för fred och säkerhet internationellt respektive klimatfrågor tonas ner. Vi ska ägna oss åt egna problem, verkar bilden vara.

Det är i mina ögon mycket motsägelsefullt. Sverige har drabbats av krisländernas dåliga självförtroende. Men ekonomin är substantiellt bättre här än där. Människor har det bra. Förtroendet för politiken är gott. Vi klarar bättre än de flesta att ta ansvar och agera internationellt. Men vi vill inte längre?

Sveriges insatser internationellt är personellt på väg mot en lägre nivå. Regeringen aviserar nya insatser i Afrika, vilket är bra.

Men insatserna ställs i debatten emot vår egen säkerhet – de ses inte på samma sätt som förut som en del av gemensamt säkerhetsbyggande. Insatserna accepteras, men freds- och säkerhetsbyggande verkar inte engagera politiken som förr.

Människors rörlighet beskrivs den nu ofta i problematiserande termer – fördelar och frihetliga aspekter tonas ner.

De facto är Sverige mer beroende av omvärlden idag än någonsin tidigare och ändå kommer vi aldrig igen att vara lika lite beroende av omvärlden som idag.

Globaliseringen av ekonomin fortsätter. Konkurrensen hårdnar därmed också. Handeln i världen lär fortsätta öka och välståndsutveckling följer av detta. Nya länder handlar sig rika och den globala ekonomiska och politiska balansen förändras i och med detta.

Välstånd kan bara byggas genom konkurrenskraft och handel. Säkerhet kan bara byggas tillsammans med andra – länder och organisationer.

Det är verkligen inte tid för inåtblick eller bakåtblick. Det är tid att söka förstå omvärlden och vända blickarna utåt. Sverige har goda förutsättningar att klara sig väl i den globaliserade ekonomi och internationella politiska miljö som kommer vare sig vi vill eller inte. 

 

 

Annonser